Förra helgen var en sån där extra bra helg. Det betyder att jag får träffa människor som jag inte får träffa varje dag.
Den här gången dök Lena upp i Lund. Utan sambo för han ville tydligen inte åka med Lena, så han åkte en annan bil dagen efter...
Det var kanske inte jättelängesen Lena och jag sågs, men ändå. Det kan aldrig bli för ofta. Eller? ;-)
Jag tänker inte förklara vad vi gjorde, för det vet redan alla. Problemet den här gången var bara att det spårade ur en smula. Eller nej, det spårade ur en hel brödlimpa. Det var nästan inte ens kul till slut och då har det gått för långt.
Vad som hände? Jo det ska jag berätta. Geocaching går ut på att man får gps-koordinater, kanske någon kryptisk ledtråd och sen letar man. Utan att egentligen veta vad det är man letar efter. Och man letar, och letar, och letar. Oftast (?) med lyckat resultat, även om det kan ta några timmar ibland innan gömman dyker upp. Ibland åker man hem och är skitsur för att man inte hittade nåt.
Med andra ord, geocaching är inte att åka på en väg, stanna efter 200 m, hoppa ut (ibland räckte det att veva ner rutan), kasta sej upp i närmsta vägskylt, dyka ner bakom ett elskåp eller kika ner i ett brunnsrör, köra vidare 200 m, göra om samma prodedur, köra 200 m till... Ja ni fattar. Det blev lite enformigt och en väldigt brist på utmaning.
Det positiva var att det gick rysligt fort att jobba upp sina siffror på hittade gömmor.
149 stycken på en helg, det rekordet kommer vi förhoppningsvis aldrig att slå.
Nu var det såklart inte bara negativt och enformigt. Det hade sina ljuspunkter. Som när vi hittade en plaststol i diket och tog med oss. Sen hittade vi en tomtepinne, och en annan pinne som man kunde sätta i den första pinnen och hej svej så hade vi även två pinnar med oss i bilen. Tur ingen annan skulle åka med för det var inte många kubikcentimeter kvar i baksätet.
Som vanligt blev det tacomys efter en lång dag med Hjördis.
Sen blev det söndag och håll i er. Vi gjorde något som Lena aldrig skulle få för sej att göra, om jag inte hade tjatat på henne en vecka. Vi åkte på orienteringsträning. Wohooo!!
Vintercup i skogarna utanför Eslöv med Skånes alla gubbar. Men jag, Lena, Ruth och Jonathan hade en trevlig tur í skogen. Eller ja, jag vet ju inte vad Jonathan höll på med men vi andra tre hade det trevligt.
Första orienteringspasset på över ett havlår tror jag och jag kände mej som en kalv på grönbete. Men det var så himla roligt. Sprang förmodligen lite mer än vad jag skulle men knät protesterade inte tack och lov. Så jag hoppas det kan bli lite fler orienteringspass i mitt fantastiska gubbjoggstempo. Och Lena har ju ökat sin träningsdos med ungefär 823 % inför årets O-Ringen, hon kommer bli farlig...
Tack för mej. Vi ses i mars?
