Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

När jag är ute och springer här så är det vägen mot Huså som gäller. Det finns inga andra vägar att springa på men det funkar finfint, både till intevaller och distans. Häromdagen snörade jag på mej mina älskade ice-bugs som vanligt och gav mej ut. Jag springer halva passet, vänder och ska springa hem igen. Då kommer det en stor svart fågel och sätter sej mitt i vägen. Jaha tänkte jag, han flyttar sej väl. ICKE!!! Den där förbannade fågeln vägrar släppa förbi mej, jag får inte springa förbi honom. Om jag försöker så börjar han jaga mej och nafsa efter mej med sin otäcka näbb. Efter ett tag blir jag ganska trött på den katt-och-råtta-leken och börja skrika "lägg av", "försvinn" och andra lämpliga kommandon. Helt utan resultat. Fågeln blir lite mer närgången och aggresiv och jag börjar få lite smått panik, känner inte riktigt för att bli söndertuggad av den där. Så jag börjar ropa på hjälp eftersom jag hör längdåkarna en liten bit bort bara. Men nehe, ingen kommer till min räddning och där står jag och halvgråter mitt i vägen med en galen fågel framför mej. Efter vad som kändes som en halv evighet dyker äntligen en bil upp och lättnaden kom över mej. Den snälla damen i bilen plockar upp mej och berättar att det där är en tjäder och dom ska man akta sej för. Jaha, tack för informationen...

Hem kom jag, även om träningen blev lite kortare än planerat.

Adjöss!