Har gjort vissa reflektioner. Jo faktiskt, det händer att jag använder min stackars hjärncell. I alla fall så handlar dessa funderingar om morgonrutiner. Eller mer skillnad på morgonrutiner, typ liftvärd i Åre jämfört med sommarjobb på Kustbevakningen.
 
I Åre kom jag i bästa fall upp ur sängen en halvtimme innan jobbet började. Jaha, vad skulle man ha på sej? Jo där låg nåt halvskabbigt underställ i en hög på golvet. Usch det luktar inte hallon, borde kanske tvätta nån dag... Jaja, det duger nog en vecka till. Ojdå, råkade visst hälla ut halva matlådan på just den tröjan igår. Kanske ska tvätta ikväll ändå. Men det duger idag. Ska ju ändå ha några lager till över, och så till sist jackan. Som jag också borde tvätta för den är visst full med oljefläckar...
Efter att ha funderat sej igenom det här på ca 17 sekunder så gick man förbi en spegel. Jisses. Hade jag kammat håret med en elvisp hade det blivit bättre resultat. Men skit samma, jag ska ha mössa på mej. Smink? Om jag hinner...
En macka i ena handen och tandborsten i den andra samtidigt som man försöker ta på sej termobyxor. Springer sista biten till jobbet för att hinna precis i tid till morgonmötet.


Så går det inte ritkigt till nu. Känner att jag måste se lite halvt respektabel ut om dagarna. För det första är det ganska trevligt, och för det andra så skulle kanske kungen bli lessen annars...
En halvtimme är nu dryga timmen. Klädvalet väljs med fördel kvällen innan för att spara lite tid. Frukost äts vid köksbordet och inte i hallen och mitt något organiserade kaos till frisyr kan ju i alla fall försöka följa samma linje som jordens rotation.

Det är märkligt hur man anpassar sej. Vad man prioriterar.
Komiskt men märkligt.

Nu är det läggdags så jag orkar gå upp en dryg timme innan bussen avgår till jobbet imorgon bitti.
Godnatt.
Bloggen har gått i ide. Jag hoppas den vaknar snart. Men det lär inte hända dom närmsta 10 dagarna. Varför? Imorgon bär det av till Jönköping. På fredag fortsätter färden norrut. Närmare bestämt till Mohed i Hälsingland där det äntligen har blivit dags för veckan vi alla väntat på. Orienterarnas vallfärd. Puckornas festival.
Hej och välkomna till O-Ringen 2011.

Tydligen har O-Ringen fått en egen låt i år. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde den. Men så kom jag fram till att det är så tråkigt att gråta så jag skrattade. Hoppas ni väljer att göra detsamma.
Och bara för att Allsång på Skansen förgyller hela min sommar, eller åtminstone varje tisdagkväll så bjuder jag på texten också. Varsågod och sjung med.


Kom igen, kom igen, nu äre O-Ringen

Årets största händelse är här
för orienterare är det vad det innebär
Med pinnen på fingret och kartan i hand
glider jag fram på O-Ringen i Hälsingland
Det är dags att resa vårt tält
på O-Ringen, Moheds flygfält
Solen i facet, startar vi racet
nu är det dags att inviga placet

O-O-O-Ringen Naah Nah Nah Nah Nah Nah Nah
O-O-O-Ringen Naah Nah Nah Nah Nah Nah Nah

Kom igen, kom igen, nu äre O-Ringen

Trött under loppet? ingen kris!
för här finns det gott om blåbärsris
Men om bären inte smaka som dom skulle
kan du köpa en smarrig kolbulle
Vilodan, då chillar vi mest
längtar till sjätte, det blir en fest
Nästan alla diggar sommaren
det känns som ingenting kan stoppa en

O-O-O-Ringen Naah Nah Nah Nah Nah Nah
O-O-O-Ringen Naah Nah Nah Nah Nah Nah

Springer med skorna fulla av sand,
det är jag som är kung över Hälsningland
Detaljrika hällar som skapar skrällar
flyger fram i leden när jag kutar genom heden
2012 tappa inte lust
för O-Ringen drar till Hallands kust
Året efter det drar vi norr ut i norden
för då går stapeln av i staden boden

Jag springer, jag bommar, jag har ingen koll
på vägen till min andra kontroll,
Jag frågar en tant som plockar bär,
men det ända hon säger  är... O-O-O-Ringen!

O-O-O-Ringen Naah Nah Nah Nah Nah Nah
O-O-O-Ringen Naah Nah Nah Nah Nah Nah




Ja det märkligt. Fyra år efter studenten får jag fortfarande rycka in och sjunga studentsången när jag är på studentkalas. För att studenterna själva inte kan den. HALLÅ!! Skärp er. Eller så är jag helt knäpp som har kunnat den utantill sen jag slutade ettan på gymnasiet. Den fastnade då, och sitter benhårt fast. Sen att det bara är Olofström som har fattat hur slutet på sången ska genomföras är en helt annan sak. Blir alltid lika förvånad när ingen börjar skrika när sången är slut.

Ja, iaf så tog mitt kära lilla kusinbarn Måns studenten. Då var han så här glad:




Han fick bland annat en livsfarlig longboard i present. Christer och Kajsa tog på
 sej ansvaret att inviga den:

Oj, inte igår den här så kallade bloggen uppdaterades. Lugn och skön sommar finns inte i min värld. Semester kan jag inte stava till. Men jag kämpar på och jag trivs. Det behöver hända nåt hela tiden, annars deppar jag ihop. Men ja, för att citera en viss vaktmästare vid namn Viktor; Det är lite körigt, lite mycket just nu...

Ska försöka börja nånstans där förra inlägget slutade.

Jag åkte till Motala. Mamma följde med, som moraliskt stöd, hejaklack och chaufför. ¨
Skulle försöka överleva Tjejvättern. Och vet ni vad, det gjorde jag. Överlevde alltså.


Torget i Motala var lite invaderat av cyklande damer.


Fick galet ont i rumpan efter 3 km. Aja, bara 97 kvar tänkte jag och trampade vidare.
Perfekt cykelväder. Mulet, lagom varmt och vindstilla. Det tackar jag för.
Vätskestationerna var ganska spännande, om man jämför med vätskestationer på löpartävlingar (vilket är det enda jag har att jämföra med). På t.ex. Göteborgsvarvet tar man ett glas, dricker i farten, kastar muggen på gatan och kutar vidare.
Här, på Tjejvättern, så parkerade man ganska så organiserat sin cykel en bit ifrån själva drickan. Gick och hämtade vad man villa ha. Vatten, lite blåbärssoppa kanske, en bulle...  Sen kunde man ha picknick i gräset. Så länge man nu behagade. Helt okej alltså. Fast får nog skärpa mej lite om jag ska köra loppet igen. Efter målgång räknade jag ut att jag på 3 vätskestationer totalt pausat i 28 minuter. Inte hekt okej.



Men annars gick det bra. En sluttid på 4 timmar och 26 minuter är jag nöjd med.

Men så fanns det mycket annat trevligt med besöket i Motala. Det bästa var såklart att jag fick träffa Hanna och Therese, kärt återseende från Åre. Och vet ni vad tjejer, nu är 50% av Tjejklassikern avklarad. Vansbrosimningen blir nästa anhalt och nästa gång vi ses.


Hela gänget innan start. Såg kanske inte riktigt lika pigga ut efter...


På vägen hem blev det ett stopp i Jönköping där Lena och Emil precis flyttat in. Och jag menar precis flyttat in. I ett organiserat (??) kaos av flyttlådor blev det lite fika. Fast vi fick ingen lampa, den hade dom inte packat upp.

Och så kommer punkten som alla väntat på. Vad gick fel under resan? Ja, nåt går alltid lite snett när jag och mamma i väg. Kokande motorer, müsli i hela framsätet och en och annan felkörning... det hör liksom till.
Den här gången eldade vi upp min cykel. Eller nej, riktigt så illa är det inte. Men nästan.
Vi råkade hänga cykeln lite snett på bilen så att framdäcket kom aaaaaningens nära avgasröret. Så däcket smälte och ett stort hål med solklar punktering som resultat dök upp. TACK OCH LOV hände detta på hemvägen.

Fick knata iväg med mitt trasiga däck till cykelaffären där min nya vän i livet, Leffe, skrattade lite åt mej men lagade så snällt däcket. Nu går cykeln som en dans igen och jag tror att vi redan är lite sugna på att göra om 10 mil i Östergötland.