Det är inte riktigt min cykelhöst om man säger så.
Förra fredagen, 6 veckor efter att knät hoppade ur led, så lyckades jag äntligen cykla igen. Kände mej som ett litet barn som precis lärt mej cykla när jag försiktigt trampade ett varv runt huset. Det gick och lyckan var total. Ja, sadeln får sitta lite högre än vanligt, jag kan inte stå upp och trampa och benet låser sej lite ibland. Men det går!! =)
Så var vi hos Anna i lördags. Skulle ha spelkväll, vilket vi också hade en liten stund. Sen tog nostalgin över och helt plötsligt satt 8 tjejer ihopkurade framför tv:n och tittade på Eva & Adam - Fyra födelsedagar och ett fiasko.
Helt underbart. Vi kunde fortfarande alla repliker (pinsamt?) och Tobbe gör fortfarande hela filmen.
I vilket fall som helst. I beckmörkret skulle vi cykla hem sen. Det gick ju bra, en stund. Helt plötsligt blev det väldigt jobbigt att trampa. Sen blev det ännu jobbigare. Och sen kom jag ingenstans. Hej punktering.
Verkligen haaaatar när det händer.
Det är inte meningen jag ska cykla helt enkelt.
Nu har jag lämnat in min cykel. Ja jag vet att man kan laga punkteringar själv och att det är något man borde kunna. Men nej, jag kan inte. Och jag skulle nog inte lite på mej själv heller.
Tur jag har snälla klasskompisar med två cyklar som vill låna ut en till mej. Jag tänker inte åka mer buss, jag är klar med den biten.
Imorgon ska jag hämta min cykel. Sen är det bäst för den att den håller.
Over and out.
Hej vad tiden går när man har roligt. Eller nåt.
Känns som om jag började här i Lund nyss men nu var det visst dags för först tentan. Mattetenta stog på schemat. Efter att vi jublat färdigt så började pluggandet.
Vi läste, vi räknade, vi svor, vi kastade saker (eller det kanske bara var jag?), vi räknade lite till, vi tryckte in faktorsatsen i huvet 73 gånger och vi gav upp säkert 3 gånger per dag.
Men på något sätt fortsatte vi ändå.
Små power-promenader och inslag av lite för mycket How I Met Your Mother gjorde susen.
Framåt torsdag eftermiddag insåg vi att vi inte skulle bli smartare och la ner pluggandet. Nu var det bara att vänta in domedagen.
En hel drös med små nervösa ettor intog Viktoria-stadion på fredag morgon och nu var det upp till bevis. Fast nej, nu ska jag avdramatisera det här lite. Det var inte så farligt. Nervositeten la sej efter en stund och det var väl bara till att försöka beta av dom där uppgifterna.
Efter 4 timmar var jag så klar jag kunde bli. Hade svarat på allt utom en, den gick bara inte...
Och nu är det väl bara att vänta. Har jag tur gick det vägen. Om inte så får jag väl helt enkelt göra om den.
För som någon smart människa sa; Det finns omtentor, men inte omtentafester.
Och det tycker jag bevisade ganska bra på kvällen (kul att vi kunde bevisa något...).
Klass-tentafest på kvällen satt fint. Det är en förbaskat trevlig klass man har hamnat i och ett stort tack till Fabbe och kompani som tog på sej att hålla i det hela.
Det blev finsittning med pizza, skönsång, på tok för många shots med blåbärssoppa och allmänt röj på dansgolvet.
Men jag var trött, sjukt trött. Veckan med plugg hela dagarna och nästan obefintlig sömn sista natten kom ikapp så det blev en ganska tidig kväll. Tack alla. Och till motsatsen är bevisad har vi alla klarat tentan!
Over and out.
Känns som om jag började här i Lund nyss men nu var det visst dags för först tentan. Mattetenta stog på schemat. Efter att vi jublat färdigt så började pluggandet.
Vi läste, vi räknade, vi svor, vi kastade saker (eller det kanske bara var jag?), vi räknade lite till, vi tryckte in faktorsatsen i huvet 73 gånger och vi gav upp säkert 3 gånger per dag.
Men på något sätt fortsatte vi ändå.
Små power-promenader och inslag av lite för mycket How I Met Your Mother gjorde susen.
Framåt torsdag eftermiddag insåg vi att vi inte skulle bli smartare och la ner pluggandet. Nu var det bara att vänta in domedagen.
En hel drös med små nervösa ettor intog Viktoria-stadion på fredag morgon och nu var det upp till bevis. Fast nej, nu ska jag avdramatisera det här lite. Det var inte så farligt. Nervositeten la sej efter en stund och det var väl bara till att försöka beta av dom där uppgifterna.
Efter 4 timmar var jag så klar jag kunde bli. Hade svarat på allt utom en, den gick bara inte...
Och nu är det väl bara att vänta. Har jag tur gick det vägen. Om inte så får jag väl helt enkelt göra om den.
För som någon smart människa sa; Det finns omtentor, men inte omtentafester.
Och det tycker jag bevisade ganska bra på kvällen (kul att vi kunde bevisa något...).
Klass-tentafest på kvällen satt fint. Det är en förbaskat trevlig klass man har hamnat i och ett stort tack till Fabbe och kompani som tog på sej att hålla i det hela.
Det blev finsittning med pizza, skönsång, på tok för många shots med blåbärssoppa och allmänt röj på dansgolvet.
Men jag var trött, sjukt trött. Veckan med plugg hela dagarna och nästan obefintlig sömn sista natten kom ikapp så det blev en ganska tidig kväll. Tack alla. Och till motsatsen är bevisad har vi alla klarat tentan!
Over and out.
Förra helgen var trevlig, mycket trevlig skulle man kunna säg. För då kom mitt favvo-pucko på besök. Tänka sej, vi hade hittat en helg innan år 2031. Fast vi fick förskjuta helgen lite för att det skulle gå ihop sej, lördag-måndag är det nya fredag till söndag.
I alla fall, jag hann väl knappt möta Lena vid tåget innan letandet var igång. Ibland kan man ju undra var det gick snett, vi kanske borde skaffa oss en annan hobby. Fast nej, nu ljuger jag, vad ska vi med det till? Det här är fortfarande sjukt kul. =)
Vi började med att hälsa på Carl von Linné och kunde efter det besöket konstatera att vi måste utöka vår standard-caching-utrustning med pincett. Helt omöjligt att få ut loggremsan ur ett långt smalt rör med bara fingrarna. Linda skulle varit med, hon har fattat det här med pincett.
Vi åkte hem, dumpade Lenas packning och gav oss ut igen. En liten sväng runt norra Lund blev det med inslag av att förstöra en romantisk dejt vid tjuren Börje. Vi avslutade kvällens bravader på Willys parkering. Ja, vi passade faktiskt på att handla mat också så helt dumma i huvet är vi inte.
Hem och laga mat mitt i Stefans förfest. Men allt går och Stefan hade ju faktiskt hittat sina axlar, kul för honom. När Stefan tog sitt pack och försvann iväg på sittning så dök nästa gäng upp. Dags för spelkväll. Känns som om vi har en fin tradition på gång här. Det blev Med andra ord och Gäster med gester. Hur kul som helst och den ena förklaringen dummare än den andra. Loooove it! Som favoriter kan väl nämnas Hajspena och Fyrglasfönster. Tack för en jättetrevlig kväll mina vänner. =)
Söndag och dags för en heldag med gps som sällskap. Vi laddade med lite Glee, kom ihåg att packa pincetten och sen var vi iväg. Och det gick bra, riktigt bra. Framför allt med tanke på att en av oss var lite halvt handikappad och krävde lite hjälp när det blev för jobbigt att gå själv. När både våra, och telefonens, batterier började tryta är det dags att äta. Och hitta ett vägguttag. Vi började med att äta lagom god kycklinggryta utan kyckling innan vi traskade upp till L-vägen. Där satt dom förståndiga människorna i min klass och tentapluggade. Den oförståndiga i klassen och hennes vän hittade två hål i väggen och laddade telefoner istället.
Ut på etapp två och vi hann med en hel del till. Men så upptäckte vi ännu en sak vi måste utöka standard-utrustningen med; PANNLAMPA!! Fatta det blir mörkt fort så här års. Helt plötsligt var det nån som släckte lyset och det blev bäckmörkt. Typiskt att vi hade två kvar. Men allt går, det blir bara lite mer spännande när man inte ser. Grädden på moset var att vägen hem sen var avstängd och det blev en liten omväg...
Väl hemma hade grabbarna grus lagat mat åt oss. Tack tack. Jag tror vi dog i varsin hög med trötta ben och avverkade några avsnitt Glee till.
Konstigt att våra helger alltid tar slut så fort. Tur vi redan har hittat en ny.
Tack för mej. Tack för dej.
I alla fall, jag hann väl knappt möta Lena vid tåget innan letandet var igång. Ibland kan man ju undra var det gick snett, vi kanske borde skaffa oss en annan hobby. Fast nej, nu ljuger jag, vad ska vi med det till? Det här är fortfarande sjukt kul. =)
Vi började med att hälsa på Carl von Linné och kunde efter det besöket konstatera att vi måste utöka vår standard-caching-utrustning med pincett. Helt omöjligt att få ut loggremsan ur ett långt smalt rör med bara fingrarna. Linda skulle varit med, hon har fattat det här med pincett.
Vi åkte hem, dumpade Lenas packning och gav oss ut igen. En liten sväng runt norra Lund blev det med inslag av att förstöra en romantisk dejt vid tjuren Börje. Vi avslutade kvällens bravader på Willys parkering. Ja, vi passade faktiskt på att handla mat också så helt dumma i huvet är vi inte.
Hem och laga mat mitt i Stefans förfest. Men allt går och Stefan hade ju faktiskt hittat sina axlar, kul för honom. När Stefan tog sitt pack och försvann iväg på sittning så dök nästa gäng upp. Dags för spelkväll. Känns som om vi har en fin tradition på gång här. Det blev Med andra ord och Gäster med gester. Hur kul som helst och den ena förklaringen dummare än den andra. Loooove it! Som favoriter kan väl nämnas Hajspena och Fyrglasfönster. Tack för en jättetrevlig kväll mina vänner. =)
Söndag och dags för en heldag med gps som sällskap. Vi laddade med lite Glee, kom ihåg att packa pincetten och sen var vi iväg. Och det gick bra, riktigt bra. Framför allt med tanke på att en av oss var lite halvt handikappad och krävde lite hjälp när det blev för jobbigt att gå själv. När både våra, och telefonens, batterier började tryta är det dags att äta. Och hitta ett vägguttag. Vi började med att äta lagom god kycklinggryta utan kyckling innan vi traskade upp till L-vägen. Där satt dom förståndiga människorna i min klass och tentapluggade. Den oförståndiga i klassen och hennes vän hittade två hål i väggen och laddade telefoner istället.
Ut på etapp två och vi hann med en hel del till. Men så upptäckte vi ännu en sak vi måste utöka standard-utrustningen med; PANNLAMPA!! Fatta det blir mörkt fort så här års. Helt plötsligt var det nån som släckte lyset och det blev bäckmörkt. Typiskt att vi hade två kvar. Men allt går, det blir bara lite mer spännande när man inte ser. Grädden på moset var att vägen hem sen var avstängd och det blev en liten omväg...
Väl hemma hade grabbarna grus lagat mat åt oss. Tack tack. Jag tror vi dog i varsin hög med trötta ben och avverkade några avsnitt Glee till.
Konstigt att våra helger alltid tar slut så fort. Tur vi redan har hittat en ny.
Tack för mej. Tack för dej.
När mina föräldrar köpte huset för ganska exakt 11 år sedan förstod jag inte riktigt hur dom tänkte. Tyckte inte alls om det. Men nu.... tycker verkligen om det där huset. Det är så...hmm...charmigt? Inte en rät vinkel nånstans men jag gillar det. Och jag kommer sakna vårt mysiga hus.
Men nu var det dags att säga hejdå.
I helgen stod flyttstädning på schemat. Wohoo vad kul. Och bara att gå in i huset när det var helt tomt var en skum känsla. Det kändes varken bra eller dåligt, bara konstigt.
Aja, städade gjorde vi. Och så städade vi lite till. Och lite till...
Har blåsor i händerna efter allt skurande. Men fint blev det. Och nu har dom nya ägarna flyttat in.
Tog en sista hejdå-runda i huset innan jag åkte därifrån. Tog lite kort bara för att. Förmodligen helt
ointressant för er alla. Men inte för mej. Och Kajsa, du kanske vill se? ;-)
Men nu var det dags att säga hejdå.
I helgen stod flyttstädning på schemat. Wohoo vad kul. Och bara att gå in i huset när det var helt tomt var en skum känsla. Det kändes varken bra eller dåligt, bara konstigt.
Aja, städade gjorde vi. Och så städade vi lite till. Och lite till...
Har blåsor i händerna efter allt skurande. Men fint blev det. Och nu har dom nya ägarna flyttat in.
Tog en sista hejdå-runda i huset innan jag åkte därifrån. Tog lite kort bara för att. Förmodligen helt
ointressant för er alla. Men inte för mej. Och Kajsa, du kanske vill se? ;-)
När mitt knä hoppade ur led och jag trillade ihop så tänkte jag två saker.
Det första var: Men jag ska ju vara i mitten på pyramiden.
Och det andra var: Jag ska ju springa Lidingöloppet om 3 veckor.
Vet ni vad? Jag hamnade aldrig i mitten på pyramiden. Och jag sprang inte Lidingöloppet heller.
Men biljetter till Stockholm var redan bokade och jag skulle ju ändå passa på att hälsa på mina kusiner. Så ja, Stockholm fick det bli ändå.
Tåget till Stockholm var för en gång skull i tid och väl framme på T-centralen sprang jag ihop med Martina, som jag typ satt ihop med under hela låg/mellanstadiet. Sen dess har vi nog inte mer än sett varandra någongång. Nu pluggar hon i Lund, vi hade suttit på samma tåg upp och jag önskade henne lycka till inför söndagens Lidingölopp innan vi skiljdes åt.
Lyckades lokalisera alla tunnelbanor och hamnade till slut i Bromma hos kusin Marie med familj. På perrongen lekte en skum man datten med sej själv. Men han brukade tydligen vara där fick jag höra så det var ingen fara. Ludvig och hårbollen Zack kom så snällt och mötte mej och det var en trött Susanne som somnade på 3 sekunder.
Lördagen var en mycket trevlig dag. Först hejaklack när Vilma spelade fotboll, resultatet är helt oviktigt... Lite shopping i Vällingby och så Släktträff Light på kvällen. Marie, Ludvid, Vilma, Anna, Ola, Alva, Birgitta, Bosse och så jag själv var på plats. I Maries kök. Det var trångt, god mat och hur mysigt som helst. Kvällen avslutades med tidernas bästa (ja förmodligen) film; Mamma Mia!
Så blev det söndag. Dags för Lidingö Tjejlopp och den sista delen i Tjejklassikern för mej, Hanna, Therese Frida och Linda. Men nej, springa var inte helt aktuellt utan det fick bli hejaklack den här gången. Oj vad det tog emot. Men aja, bara till att bryta ihop och komma igen. Där den Tjejklassikern ska få sej en omgång ett annat år, var så säker. Så himla surt bara att det bara var löpningen kvar...
Men dom andra sprang såklart, och som dom gjorde det. Ni är grymma tjejer. Och ett stort GRATTIS till Tjejklassikern.
Jag avslutade min helg i Stockholm med att träffa Martina på T-centralen en gång till. Och ta samma tåg tillbaka till Lund. Ett tåg som var en timme försenat när vi väl kom fram. Allt i sin ordning.
Tack för mej.
Det första var: Men jag ska ju vara i mitten på pyramiden.
Och det andra var: Jag ska ju springa Lidingöloppet om 3 veckor.
Vet ni vad? Jag hamnade aldrig i mitten på pyramiden. Och jag sprang inte Lidingöloppet heller.
Men biljetter till Stockholm var redan bokade och jag skulle ju ändå passa på att hälsa på mina kusiner. Så ja, Stockholm fick det bli ändå.
Tåget till Stockholm var för en gång skull i tid och väl framme på T-centralen sprang jag ihop med Martina, som jag typ satt ihop med under hela låg/mellanstadiet. Sen dess har vi nog inte mer än sett varandra någongång. Nu pluggar hon i Lund, vi hade suttit på samma tåg upp och jag önskade henne lycka till inför söndagens Lidingölopp innan vi skiljdes åt.
Lyckades lokalisera alla tunnelbanor och hamnade till slut i Bromma hos kusin Marie med familj. På perrongen lekte en skum man datten med sej själv. Men han brukade tydligen vara där fick jag höra så det var ingen fara. Ludvig och hårbollen Zack kom så snällt och mötte mej och det var en trött Susanne som somnade på 3 sekunder.
Lördagen var en mycket trevlig dag. Först hejaklack när Vilma spelade fotboll, resultatet är helt oviktigt... Lite shopping i Vällingby och så Släktträff Light på kvällen. Marie, Ludvid, Vilma, Anna, Ola, Alva, Birgitta, Bosse och så jag själv var på plats. I Maries kök. Det var trångt, god mat och hur mysigt som helst. Kvällen avslutades med tidernas bästa (ja förmodligen) film; Mamma Mia!
Så blev det söndag. Dags för Lidingö Tjejlopp och den sista delen i Tjejklassikern för mej, Hanna, Therese Frida och Linda. Men nej, springa var inte helt aktuellt utan det fick bli hejaklack den här gången. Oj vad det tog emot. Men aja, bara till att bryta ihop och komma igen. Där den Tjejklassikern ska få sej en omgång ett annat år, var så säker. Så himla surt bara att det bara var löpningen kvar...
Men dom andra sprang såklart, och som dom gjorde det. Ni är grymma tjejer. Och ett stort GRATTIS till Tjejklassikern.
Jag avslutade min helg i Stockholm med att träffa Martina på T-centralen en gång till. Och ta samma tåg tillbaka till Lund. Ett tåg som var en timme försenat när vi väl kom fram. Allt i sin ordning.
Tack för mej.
Ska försöka mej på en lite uppdatering tänkte jag. Vad har hänt sen sist?
Jo, knät sitter kvar och pekar på rätt håll. Det har antagit normal färg istället för blått men lite svullet är det fortfarande. Som en liten kudde på insidan, himla fint... nej. Korsbanden är hela men inre ledbandet fick sej en känga och mår inte helt bra än. På grund av det är mitt knä större delen av dagarna inpackat i ett blått paket, även kallat knäskydd.
Det något tråkiga i hela den här historien är jag att lyckades slita sönder knäskålen vid olyckan. Så ett stycke löst benfragment finns där inne nånstans. Vad skönt det låter...
Tack vare (?) olyckan har jag fått två nya vänner här i livet. Den ena heter Örjan och jobbar på ortoped-mottagningen. Med Örjan har bland annat följande konversationer ägt rum:
S: När tror du att jag kan springa igen?
Ö: Aldrig.
S: VAAA?!?!
Ö: Nej jag skojar bara. 3 månader kanske.
Ö: Håller du på med någon idrott?
S: Ja, orientering.
Ö: Jaha, inte cheerleading då. HAHA.
Killen med humor liksom. Örjan och jag ska ha dejt igen den 17 oktober. Då hoppas jag på ett besked på om det blir operation för att laga knäskålen.
Min andra nya vän heter Henrik och han är sjukgymnast på Idrottshälsan. Det är där jag hänger nu för tiden. Eller iaf 2 gånger i veckan. Där blir det sjukgymnastik och ja, kalla det träning eller inte, men det är så skönt bara få göra nånting igen efter 4 veckors stillasittande. Bara att få dra på sej träningskläderna och svettas lite.
Henrik brukar mörbulta mitt knä genom att trycka och töja och gud vet vad. Skönt är det inte men jag tror det hjälper. Sen blir det styrketräning för benen och balansövningar. Försöker mej även på nån slags cykling. Det innebär ca 5 minuters cykling på en motionscykel utan motstånd. Ibland går det, ibland inte...
Nehe, nog med knäsnack.
Vad har hänt mer?
Jo hela skocken med nollor skulle bli hela skocken med ettor. Avslutning på nollningen med andra ord, dags för den stora Gasquen. Det blev finklänning istället för overall och kvällen började med en väldigt intressant revy. Tack för underbar underhållning.
Därefter fortsatte alla nollor med phaddrar till finsittningen. Den sittning var ganska fin, till en början. Sen var den som alla andra sittningar. =) Men det var kul, och än en gång måste jag bara påpeka att Livet Är En Häst är lite bättre än alla phaddergrupper. Och framför allt har vi världens bästa phaddrar som gjorde ett hejdundrande framträdande. Vet vi vad gruppen, jag saknar er!
Nollor blev ettor genom den fina cermonin då det hälls alkohol i mössan som sen ska drickas upp så gott det går innan mössan sätts på huvet. Luktade inte alls vin i håret dagen efter...
Efter sittningen vankades mellanfest och vi hittade mycket lämpligt nog ett pianorum innan vi hittade Styrets rum. Det finns dock en ekvation som inte går ihop och det är Pajat knä + Dansgolv. Den saknar lösning skulle man kunna säg. Så när gänget började bege sej mot eftersläppet där det väntade dansgolv hela natten lång så gav jag upp.
Tack för en kanonkväll allihopa.
Livet Är En Häst ska gå på finsittning.
Jo, knät sitter kvar och pekar på rätt håll. Det har antagit normal färg istället för blått men lite svullet är det fortfarande. Som en liten kudde på insidan, himla fint... nej. Korsbanden är hela men inre ledbandet fick sej en känga och mår inte helt bra än. På grund av det är mitt knä större delen av dagarna inpackat i ett blått paket, även kallat knäskydd.
Det något tråkiga i hela den här historien är jag att lyckades slita sönder knäskålen vid olyckan. Så ett stycke löst benfragment finns där inne nånstans. Vad skönt det låter...
Tack vare (?) olyckan har jag fått två nya vänner här i livet. Den ena heter Örjan och jobbar på ortoped-mottagningen. Med Örjan har bland annat följande konversationer ägt rum:
S: När tror du att jag kan springa igen?
Ö: Aldrig.
S: VAAA?!?!
Ö: Nej jag skojar bara. 3 månader kanske.
Ö: Håller du på med någon idrott?
S: Ja, orientering.
Ö: Jaha, inte cheerleading då. HAHA.
Killen med humor liksom. Örjan och jag ska ha dejt igen den 17 oktober. Då hoppas jag på ett besked på om det blir operation för att laga knäskålen.
Min andra nya vän heter Henrik och han är sjukgymnast på Idrottshälsan. Det är där jag hänger nu för tiden. Eller iaf 2 gånger i veckan. Där blir det sjukgymnastik och ja, kalla det träning eller inte, men det är så skönt bara få göra nånting igen efter 4 veckors stillasittande. Bara att få dra på sej träningskläderna och svettas lite.
Henrik brukar mörbulta mitt knä genom att trycka och töja och gud vet vad. Skönt är det inte men jag tror det hjälper. Sen blir det styrketräning för benen och balansövningar. Försöker mej även på nån slags cykling. Det innebär ca 5 minuters cykling på en motionscykel utan motstånd. Ibland går det, ibland inte...
Nehe, nog med knäsnack.
Vad har hänt mer?
Jo hela skocken med nollor skulle bli hela skocken med ettor. Avslutning på nollningen med andra ord, dags för den stora Gasquen. Det blev finklänning istället för overall och kvällen började med en väldigt intressant revy. Tack för underbar underhållning.
Därefter fortsatte alla nollor med phaddrar till finsittningen. Den sittning var ganska fin, till en början. Sen var den som alla andra sittningar. =) Men det var kul, och än en gång måste jag bara påpeka att Livet Är En Häst är lite bättre än alla phaddergrupper. Och framför allt har vi världens bästa phaddrar som gjorde ett hejdundrande framträdande. Vet vi vad gruppen, jag saknar er!
Nollor blev ettor genom den fina cermonin då det hälls alkohol i mössan som sen ska drickas upp så gott det går innan mössan sätts på huvet. Luktade inte alls vin i håret dagen efter...
Efter sittningen vankades mellanfest och vi hittade mycket lämpligt nog ett pianorum innan vi hittade Styrets rum. Det finns dock en ekvation som inte går ihop och det är Pajat knä + Dansgolv. Den saknar lösning skulle man kunna säg. Så när gänget började bege sej mot eftersläppet där det väntade dansgolv hela natten lång så gav jag upp.
Tack för en kanonkväll allihopa.
Livet Är En Häst ska gå på finsittning.
