Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Så uttryckte min kära vän Lena det. Halvvägs till ångest och kvart i döden. Men jag vet inte. Känner inte att jag har så mycket ångest (inte över det iaf...) och med tre kvartar kvar känns döden ganska avlägsen.

Vad sjutton pratar den här förvirrade damen om? Jo hon råkade fylla 25 år förra veckan.

 

Födelsedagen var nästan som en vanlig dag. Jobbade, åt tårta på jobbet (ja det är precis som en vanlig dag, tro mej. Vi måste sluta äta så mycket tårta på jobbet.), skannade lite fler papper och sen stämplade jag ut för dagen med mina kollegors vackra skönsång ekande i huvudet. Tack.

 

På kvällen blev det middag på Harrys med mamma och pappa. Efter väldigt god mat och några paket åkte en mycket äldre och visare dam hemåt.

 

För att inte göra någon förvirrad fortsatte vi att äta tårta några dagar till på jobbet. Har vi inget att fira så hittar vi på nåt. Annars duger alltid förklaringen "det var bara så längesen vi hade tårta..."

 

Jaha, lagom lång jobbvecka  på 3 dagar igen, I like it! Sen blev det finbesök...woop woop... Hela vägen från Vaggeryd hade både Lena och Sören lyckats förflytta sej. Bra jobbat! Vad som hände följande dagar behöver vi inte gå in på jättemycket. Ni kan det där nu. Men Lena och jag hade inte setts på jääääättelänge. Så ja, vi behövde prata tjejsnack, vi behövde nörda geocaching, vi behövde äta lunch på ett ställe där det finns lämpliga eluttag och vi behövde äta glass och gåendes finkamma en hel stad. Jag älskar den här hobbyn. =)

 

    

 

På lördagen blev det även ett litet kalas här hemma i byn för att fira den där 25-åringen. Vill börja med att säga tack till min diskmaskin Lena och till min dammsugare Fredrik. Ni underlättade mycket och hjälpte den där halva ångesten att hålla sej just halv. ;-)

Och tack till släkt och vänner för en trevlig kväll och fina presenter. Presentkorten och slantarna har nu resulterat i en klocka och ett stormkök, helt perfekt. Tack tack!!

Tack Sandra för ett jättefint fotokollage, tänk så söta vi var när vi var små. Och tack Fredrik för att du offrar hela din värdighet och följer med mej på Diggiloo i sommar.

 

 

Efter att min personliga diskmaskin Lena gjort ännu en insats däckade 4 trötta själar i soffan. Det tar på krafterna att ha kalas, man är ju inte 24 längre...

 

Helgen avslutades med ännu mer geocaching. Den här gången fick vi göra ett försök i Ronneby, det är inte så mycket kvar att leta efter i Karlskrona. I Ronneby gick det bra ibland och lite mindre bra ibland. Det där med longitud och latitud är inte alltid så lätt att hålla koll på. Tur att vi tyckte det var roligt att räkna om allt 25 gånger. Och tur att Justteri var med och tyckte att trädklättring var en lämplig aktivitet. Det tyckte inte Tjockmongo och Sussilull. Inga poliser den här gången iaf som misstänker oss för bombverksamhet, man får vara glad för det.

 

Over and out.