Vilse i pannkakan?

0kommentarer

När man träffar någon ny människa och råkar berätta att man är orienterare så får man ofta en konstig blick. I bästa fall.
Idag när jag stod och väntade på bussen så kom en tjej fram till mej och frågade om jag var orienterare. Syns det så väl?
Nej det gör det nog inte. Hon hade gått på Nordenberg och där var ju vi orienterare kända som nån slags mindre trevlig sekt man inte ville beblanda sej med. Förutom när några försökte ta orienterare-bordet i matsalen i besittning, och misslyckades.

Men ja, skitsamma. Min poäng här är att det väldigt sällan är någon som tycker det låter intressant och väldigt gärna vill följa med. Men nu har det hänt. =)
Jag har lyckats lura med mej Ruth in i orienterings underbara, leriga och svettiga värld. Välkommen.
Efter några natt- och vintercuper under vintern var det nu dags för eldprovet; en öppen bana på Orions tävling i Torhamn. Och jisses vad bra det gick. Jag är grymt imponerad. Riktigt bra kämpat i skogen Ruth. Nu ska jag bara lyckas lura med henne till O-Ringen också. =)

För övrigt var det en väldigt bra helg med tävlingar i Torhamn. Vårväder av bästa sort och flera kompisar jag inte sett på väldigt länge var på plats och då mår man. Säsongspremiär blev det också, både efter vinter- och knäuppehåll så det kändes toppen. Mamma lämnade jag i barnpassningen och pappa fick stryk av Ruth med 5 sekunder så jag tror alla hade en bra dag. ;-)

Kommentera

Publiceras ej