Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Det är inte riktigt min cykelhöst om man säger så.

Förra fredagen, 6 veckor efter att knät hoppade ur led, så lyckades jag äntligen cykla igen. Kände mej som ett litet barn som precis lärt mej cykla när jag försiktigt trampade ett varv runt huset. Det gick och lyckan var total. Ja, sadeln får sitta lite högre än vanligt, jag kan inte stå upp och trampa och benet låser sej lite ibland. Men det går!! =)

Så var vi hos Anna i lördags. Skulle ha spelkväll, vilket vi också hade en liten stund. Sen tog nostalgin över och helt plötsligt satt 8 tjejer ihopkurade framför tv:n och tittade på Eva & Adam - Fyra födelsedagar och ett fiasko.
Helt underbart. Vi kunde fortfarande alla repliker (pinsamt?) och Tobbe gör fortfarande hela filmen.

I vilket fall som helst. I beckmörkret skulle vi cykla hem sen. Det gick ju bra, en stund. Helt plötsligt blev det väldigt jobbigt att trampa. Sen blev det ännu jobbigare. Och sen kom jag ingenstans. Hej punktering.
Verkligen haaaatar när det händer.
Det är inte meningen jag ska cykla helt enkelt.

Nu har jag lämnat in min cykel. Ja jag vet att man kan laga punkteringar själv och att det är något man borde kunna. Men nej, jag kan inte. Och jag skulle nog inte lite på mej själv heller.
Tur jag har snälla klasskompisar med två cyklar som vill låna ut en till mej. Jag tänker inte åka mer buss, jag är klar med den biten.
Imorgon ska jag hämta min cykel. Sen är det bäst för den att den håller.

Over and out.