Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Det är sommarens bästa vecka, varje år, utan tvekan. Enda problemet är att den tar slut så fort. Men vi tar det från början.
Lena och jag kom fram till att vi skulle umgås 10 dagar i rad med varandra.  Det hände senast år…hmm…nej just det, det har aldrig hänt. Skulle vi stå ut?
Jag packade allt från bikini till underställ, orienteringskläder och gummistövlar och satte mej på tåget till Jönköping. Där blev det mest tack och hej och godnatt. Det gällde att vara utvilade till nästa dag för då började färden norrut.

Vi packade in vårt berg av väskor (hur länge skulle vi vara borta egentligen?) i lilla Hjördis och satte kurs mot Mohed i Hälsingland. Längs vägen hann vi bland annat med att våldgästa Lenas syster med familj i Kolmården, kidnappa Ludde i Uppsala, bunkra på systemet, en mycket pinsam omkörningshistora med en blå Saab med folk vi inte alls kände och sätta upp fina skyltar i bakrutan som sen blev kvar hela veckan.

 

I Söderhamn mötte vi upp med bil nummer två och gjorde veckans första, men långt ifrån sista, besök i mataffären. Mohed nästa och vi hittade vårt boende för veckan utan större katastrofer. Boendet i år var ett hus som en familj haft vänligheten att hyra ut till oss.
Vi roade oss med att hämta nummerlappar, spana in c-orten och bära runt sängar till höger och vänster i hela huset. Till slut hade vi burit färdigt och alla 11 hade fått varsin mer eller mindre bra sängplats. Lena och jag slängde oss på dubbelsängen, man får ju inte vara dum…


Vad får man i hemliga påsen i år?

Så till själva syftet med besöket i Hälsingland. Det var dags för O-Ringen. 5 dagar med orientering, Per Forsberg, uteduschar i regnet, lera upp till öronen, godisremmar och långa upplopp. Fast nej, dom var inte så långa i år. Och dom hade glömt att bygga en bro.
I alla fall så började hela spektaklet på lördagen med invigning och AXA-stafetten inne i Söderhamn. Där gav sej först diskreta klubben bestående av ett halvt kompani ut på en liten cachingrunda, innan vi flyttade parkbänkar och hejade på lagen i stafetten.

   

På söndagen var det dags för första etappen och bara 3,7km till start. Hur tror dom att man ska orka springa en bana efter det? Men jo det gick och det gick bra. Är jättenöjd med första etappen. Andra etappen gick det värre. Mycket värre. Det är inte helt okej att bomma ettan med en kvart. Tack och hej till det loppet och tappa gärna 42 placeringar i totalen.


En av alla "efter-bilder"

Kvällen var roligare. Då var det dags för våra två duktiga herrar i huset, Erik och Rasmus, att springa Elitserie-sprint i Bollnäs. Efter världens mega-bilkö (undra vad alla skulle göra i Bollnäs liksom?) kom vi äntligen fram och Lena, Linda och jag parkerade i gräset vid upploppet. Där hade vi det sen ganska bra när vi hejade och skrek för glatta livet och försökte hålla koll på start- och resultatlistor. Lysell vann, om någon i hela Bollnäs-regionen skulle ha missat det.


Heja Rasmus!

Tisdag och vilodag. Då kanske det är meningen att man ska vila, vad vet jag? Men jag, Linda, Lena och Karna gjorde annat. Vi plockade blåbär, med gps… Oj vad hittade många, blåbär alltså. Och lite annat också. Vi avslutade vår utflykt med att hitta Nemo på hembygdsföreningen. På kvällen blev alla blåbär, som vi inte trodde skulle räcka, till blåbärspaj.

       

Tävlingarna fortsatte på onsdagen med ett ganska okej lopp för mej bland alla stenar och berghällar. Appropå sten, jag tror Gud råkade tappa hela sitt stenlager över Hälsingland och man får vara glad att man har några fötter kvar efter veckan. Torsdagen kan vi glömma för det gick ungefär lika bra som Stefan mådde.
Näst sista kvällen gjorde vi ett besök på campingen och Blekinges samling på Blekingegatan. Bland tält, husvagnar och campingstolar hade vi en trevlig kväll med världens bästa landskap. Det bjöds på glasstårta, med eller utan rosa marsipan, medans Axel bjöd på gittar-klinkande.


Blekingarna myser.

Så blev det fredag och sista etappen. Det var väl ett ganska okej lopp förutom ett mindre lyckat vägval på slutet men vad gör väl det. Mållinjen väntade och hej vad skönt. Vi hade överlevt. Lena hade överlevt efter att ha vilat sej i form i 3 år och bara det är värt en applåd. Anna vann D21 fajten och jag känner på mej att jag kanske ska bjuda på glass nångång. Är även skyldig Rasmus en glass hur det nu gick till.  

 

När det gäller huset så hade familjen på 11 personer det ganska bra under veckan. Det är lyx att komma hem och kunna tvätta kläder varje dag. Två sköna soffor, en studsmatta utan studs, riktigt kök, en pool i trädgården och grill på uteplatsen. Ja tack.

    

Familjemiddag serverades varje kväll mellan kl 18 och 22. Inte en sekund för tidigt eller sent. Vid middagen första kvällen så började vi prata om att orienterare sällan har så många vänner utanför själva orienteringen. Det blev helt tyst vid bordet och man såg hur folk insåg att det är tragiskt men sant. Vi började räkna hur många vänner vi hade som inte var orienterare. Erik vann med sina 2,5.

 

Det fanns såklart också en dusch i huset och det hör ju också till lyxigheterna att kunna duscha inomhus. Och inte blir det mindre lyxigt när duschen är så komplicerad så man knappt får igång den. Lampor, fläktar, stråle från alla håll och så den berömda radion. Vem vill inte ha Radio O-Ringen och Per Forsberg i duschen liksom?
När detta upptäcktes uppstod extas i huset. Helt plötsligt kommer det ett gäng halvt hysteriska killar rusande upp för trappan samtidigt som dom ropar: Vi har radio O-Ringen i duschen, vi har radio O-Ringen i duschen!!!
Det var nånstans här som vi började förstå varför vi inte har några andra vänner…

Vi hann även med ett par filmer under veckan, det fanns några stycken att välja på. Typ en hel vägg, sjukt mycket film. Det var alltid lika mysigt och svettigt det ställdes till med filmtajm där i rummet med dubbelsängen och största tv:n. Som sagt, man får inte vara dum…
Det fanns även en hel garderob med en helt annan typ av filmer. Och ägarnas favoritdekoration i huset var dödskallar. Ibland undrade vi lite var vi hade hamnat.


Filmtajm

Sommarens bästa vecka avslutades såklart med sommarens bästa fest. Har man inte vunnit någon av dom fem första etapperna så får man ju helt enkelt vinna den Sjätte. Det började med en omgång Ring of Fire på balkongen och det gick ju bra. Sen fick man inte säga namn, sen fick man inte säga ja och nej, därefter förbjöds ordet Du och till sist fick man inte peka. Då gick det inte så bra längre. Efter att ha tagit alldeles för många helt ologiska tema-kort så trampade vi iväg till Mohes flygfält och svängde loss till världens bästa musik (jo för stunden). Enda besvikelsen är väl egentligen att det inte hände några skandaler vi kunde prata om dagen efter. Det måste vara första året i världshistorien.

   

Lördag. Bakis. Städa. Tjohej.

Sen tog det 10 timmar att köra Söderhamn – Jönköping. Vi var tvungna att leta lite. Och lite till, och lite till… Men om någon undrar. Jag och Lena slog inte ihjäl varandra, vi hade lätt klarat 10 dagar till.
Tack för en kanon vecka allihopa. Nu laddar vi för nya utmaningar, nya etapper och nya korsord. Halmstad 2012 – Here we come!