Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Har inte haft ett påsklov sen 2007. Dom två senaste åren har jag stått i en lift och tittat på oändligt långa köer under påsken. Det gjorde jag inte i år. Den här gången packade jag väskan och for utrikes. Hela långa vägen till det exotiska landet Norge och Trondheim. Eller nej, det kanske inte var så exotiskt men det var väldans trevligt ändå, för Fredrik var där, det dumpade ett par decimeter snö och jag hade inte 1000 saker att göra om dagarna. Jag tror det kallas semester och det satt fint. En semester med inslag av förvirrad promenad till IKEA, fin löprunda, caching i snön och en snurrande restaurang. Det blev även en fika med allas vår Clemme Clementin, alltid kul att snacka skit och gamla minnen om just dom där oändligt långa liftköerna.
Så många bilder från denna semester blev det inte. Men det var fint, jag lovar. Två bilder hittade jag iaf...

 

Tyvärr tog dagarna i Trondheim slut och efter att flygplanet fått sina vingar avspolade från all äcklig blötsnö kunde vi lyfta och flyga hem. Norge - Danmark - Sverige på typ 2 timmar (Slå det om ni kan SJ!!). Ibland finns det vissa fördelar med att bo nära Köpenhamn.


Hem från Norge och då tog också semestern slut. För det var det här med omtenta. Som dom mycket strategiskt har lagt på påsklovet. Jag åkte hem till Karlskrona och försökte gräva fram Herr B2 igen. Tjohej vad man glömmer typ allt på några månader. Integral vadå?
Gjorde så gott jag kunde om dagarna om försökte plugga, och trycka in denna underbara matte en gång till. Tyvärr var inte motivation på topp. Inte disciplinen på mej själv heller.
Åkte tillbaka till Lund i tisdags och fick träffa mina sambosar igen. Helt klart veckans höjdpunkt. Veckans lågpunkt var nog igår morse när det var dags att bege sej till Victoriastadion för att ge den där omtentan en omgång. Hur det gick? Ja man undrar... Ska vänta med att svara på det, man ska inte ropa hej förrän man har trillat i bäcken.

Nu är jag i Karlskrona igen och njuter av dom sista dagarna på det här lovet. Om ni undrar tänker jag inte plugga.

Over and out från staun!

När man träffar någon ny människa och råkar berätta att man är orienterare så får man ofta en konstig blick. I bästa fall.
Idag när jag stod och väntade på bussen så kom en tjej fram till mej och frågade om jag var orienterare. Syns det så väl?
Nej det gör det nog inte. Hon hade gått på Nordenberg och där var ju vi orienterare kända som nån slags mindre trevlig sekt man inte ville beblanda sej med. Förutom när några försökte ta orienterare-bordet i matsalen i besittning, och misslyckades.

Men ja, skitsamma. Min poäng här är att det väldigt sällan är någon som tycker det låter intressant och väldigt gärna vill följa med. Men nu har det hänt. =)
Jag har lyckats lura med mej Ruth in i orienterings underbara, leriga och svettiga värld. Välkommen.
Efter några natt- och vintercuper under vintern var det nu dags för eldprovet; en öppen bana på Orions tävling i Torhamn. Och jisses vad bra det gick. Jag är grymt imponerad. Riktigt bra kämpat i skogen Ruth. Nu ska jag bara lyckas lura med henne till O-Ringen också. =)

För övrigt var det en väldigt bra helg med tävlingar i Torhamn. Vårväder av bästa sort och flera kompisar jag inte sett på väldigt länge var på plats och då mår man. Säsongspremiär blev det också, både efter vinter- och knäuppehåll så det kändes toppen. Mamma lämnade jag i barnpassningen och pappa fick stryk av Ruth med 5 sekunder så jag tror alla hade en bra dag. ;-)

Ja huvudet sitter nog ungefär där det ska, innehållet är lite tveksamt.
Axlarna är lagom breda och tårna var 10 till antalet sist jag räknade.
Och så kommer vi till knä. Eller till höger knä om vi ska vara exakta. Så här är läget:
Ortopeden vill inte se mej mer.
Sjukgymnasten vill inte se mej mer.

Jag tar det som komplimanger. Och jag råkade anmäla mej till Tjejvasan 2013. =)
Med andra ord mår knät ganska bra och det känns superduper. Inte riktigt 100 % full rörlighet än men vad gör väl det när jag får springa orientering igen? Nej precis, ingenting.
Så här ett drygt halvår efter den lilla incidenten kanske det är dags att bjuda lite på sej själv. Eller vad det nu är man gör när man lägger upp en film på sej själv där knät hoppar ur led. Jag kan inte titta, inte på det. Men resten är redan klassiker. Det är fortfarande ett mysterium hur V-sektionen INTE vann cheerleading-tävlingen. Världens bästa phaddergrupp hade jag iaf och här är den, vassegoda; How not to do cheerleading:

Okej, vi skulle inte cacha. Vi skulle inte äta tacos. Vi skulle göra normala saker. Nånting annat än vad vi brukar.
Hur det gick? Gissa...

Men det gick faktiskt lite bra. Vi tittade inte på ett enda Glee-avsnitt. Vi lagade inte tacos, vi åt det ute istället, haha...
Och vi cachade faktiskt bara en liten stund och det slutade med att vi fick åka till polisen. Det är inte riktigt så illa som det låter. Vi hittade tyvärr inte den jäkla cachen där allt alltid är grönt men istället hittade vi en bortsprungen hund. En väldigt söt liten hund som numer heter Fiffi i vår värld, nåt var vi ju tvugna att kalla stackarn.
Någon ägare till Fiffi dök tyvärr inte upp där vi satt mitt i skogen och det blev några telefonsamtal till polisen innan det beslutades att vi skulle komma in med henne. Sagt och gjort, vi åkte till polisen och lämnade av vår nyfunna vän. Det tog emot, hade väldigt gärna tagit med mej henne hem. Det kanske inte Fiffis ägaren, som ringde senare på kvällen och tackade för hjälpen, hade uppskattat lika mycket...


Lena, Fiffi och Emil.

På söndagen skulle vi göra något helt normalt. Vi skulle gå på stan. Det händer typ aldrig när jag och Lena (ja det är alltså Lena det här inlägget handlar om) och det finns vissa anledningar till att det aldrig händer.

Första gången vi gick på stan kom vi hem med varsin skitful klänning för 25 :-. Andra gången vi gick på stan shoppade vi i för sej ganska normala saker men alldeles för mycket, för pengar vi inte hade.
Nu var det alltså tredje gången gillt som gällde.
Så här gick det: Stan var stängd. Så vi cachade istället. Förlåt.

 

Avslutade helgen med att iaf åka till A6 och undersöka en JC-outlet.

Bättre lycka nästa helg, när den nu infaller. =)

Man måste inte alls ha inflyttningsfest precis när man har flyttat in. Bara man har det nångång innan man flyttar ut igen så är det lugnt. Och jag har ju inte flyttat alls när jag tänker efter. Men Ruth och Ellen har flyttat in här och det behövde firas.
Eftersom flera av våra föreläsare var galet imponerade över allas skidresor i början på terminen så tyckte vi att After-Ski var ett lämpligt tema. Den stora fördelen med det temat är dessutom att man får gå på fest i långkalsonger utan att någon tycker man är konstig. Sjukt najs!!
Ordentliga som vi är (jo det händer) så hade vi förvarnat våra grannar om kvällens drabbning. Vi varnade även grannarna som bor i vägg-i-vägg med vårt vardagsrum. Kan tyckas onödigt eftersom dom skulle komma på festen men man kan aldrig vara nog så ordentlig. ;-)
Grannarna kom på festen. Det gjorde även en stor del av klassen och flera andra trevliga människor och det blev en kanonkväll. Tack tack tack allihopa!!
Till sist kan vi väl bara konstatera att man kanske inte ska tala om att man har en penna som man får rita med på fönster. Det blir väldigt konstiga bilder att städa bort dagen efter. Och för det andra, om du inte vill ha oväntat besök så ta ner eventuella lappar från ytterdörren.
Bjuder på lite bilder från kvällen.
Tack och hej. Nu känner vi oss inflyttade. Tur det med tanke på att vi snart ska flytta ut.


              


Här är den berömda lappen som vi glömde ta ner. Jättebra under kvällen.
Lite mindre bra dagen efter när pizzabudet kom med bakis-pizza. =)

Del 1: Först gick det inte så bra. Jag och min rullgardin hade lite delade meningar om vissa saker.



Del 2: I brist på annat fick mitt kära överkast rycka in. Perfekt anlednig att inte bädda sängen. Något bökigt att hänga upp och ta ner, man måste ju öppna det lilla fönstret högst upp.
Tur att vi har så lågt i tak i den här lägenheten. Nej just det, det hade vi visst inte. Man behöver ju ringa brandkåren bara för att vädra känns det som.



Del 3: Just det, högt i tak ja. Ruth, Ellen, Erica och jag åkte till Nova på shoppingrunda. De 3 första kom hem med ganska normala saker efter en shoppingrunda. Jag kom hem med en stege.

Del 4: Jag är typ bäst.

Del 5: Efter att ha spacklat, skruvat, bråkat med gipsplugg och skruvat lite till vill jag nu bara meddela att det hänger en ny rullgardin på plats. Jag är lite nöjd med mej själv. Det firar vi med en kopp kaffe. Skål och trevlig helg.

Det blev helg. Vi skulle överleva två sittningar. Fredag på Helsingkrona och lördag på Lophtet. Jisses, jag är för gammal för sånt här...
Men det gick och jag hade sjukt roligt. Och det bästa av allt var att jag mådde bra bägge dagarna efter. Man borde vara nykter oftare. ;-)

Fredag på Helsingkrona ja. Födelsedagssittning för Maria och temat för kvällen var första bokstaven i sitt namn. Nästan hela klassen var där och kvällen blev riktigt lyckad. Men kan det bli annat när det är schalgerkväll på dansgolvet och L11 är på g. Tror inte det. Jag bjuder på några bilder och låter dom sammanfatta kvällen. Och kreativiteten hos klassen.

           

En liten förklaring kanske. På bilderna har vi, i tur och ordning: Erica som har lite svårt att släppa matten. Jag försöker klä ut mej till Ess. Födelsedagsbarnet Maria Mamma Mu. Ida Indian och Gunnar General/Gränsvakt (man fick välja). Fredrik Flygkapten och Andreas Arab. Pamp Pilot, Erika Enarmad bandit och Christian Ceasar. Alexandra Alkoholist och Gabbe Gangster. Johanna Joggare, Cazandra Charlie Chaplin och Emilia Emo. En av många lambo under kvällen. Erik E-Type håller tal. Hanna Högavlönad och Höggravid. Till sist, bråka inte med Sovjet.


Det blev lördag och dags för nästa sittning. Den här gången på Lophtet och V-sex 11 tackade för sej. Temat den här kvällen var särskrivningar. Inte det lättaste att klä ut sej till och jag har fortfarande inte en aning om var hälften av människorna på sittingen hade försökt klä ut sej till. Några förstod jag, som till exempel mellan-mjölk, serie-mördare, spolar-vätska, sex-leksaker, 100-lappar och blå-val. Och han som vann pris för bästa utklädnad var utklädd till styv-pappa.
Själv gick jag den enkla vägen och tog en av klassikerna, det fick bli sjuk-gymnast. Vet inte om jag lyckades sådär himla bra men vem bryr sej? Förmodligen ingen. Framför allt inte efter ett par besök i baren. Nej inte jag, jag var ju nykter. Faktiskt.
Efter en trevlig mellanfest på Delphi blev det många snygga (?) moves på dansgolvet innan jag tackade för mej och slirade hem på snöiga cykelbanor. Bjuder på ett par bilder från denna kvällen också. Tack för mej.

      

Jag ska aldrig mer åka hem i tron om att jag ska göra nåt vettigt och allt ska bli så himla bra. För guess what? Det blev inte bra.

Så här blev det. Jag åkte hem i fredags. Som vanligt när jag kommer hem en helg så börjar min turné Karlskrona Runt. I fredags såg den ut så här: Bergåsa - Långö - Stan - Lyckeby - Långö - Stan. Men så går det när man har sitt liv utspritt i halva kommunen.
Sen stannade jag i stan, hos pappa där det blev fredagsmys med mat och Skavlan på tv. Avslutade den kvällen med att arrangera valla-verkstad i hallen. 


 
Valla-verkstad? Ja precis. För det blev lördag och pappa och jag skulle åka skidor. High Five på den!! Fick ju inte åka några skidor i Åre men lite längdskidor på Karlsnäs skulle nog knät klara av tänkte jag.
Och det blev en underbar dag på Karlsnäs. Strålande solsken, runt 10 minusgrader, massa glada människor i spåren och vid grillarna, lite kära återseende av klubbkompisar, fika och så det bästa; Jag fick ju åka skidor. =)

  



Eller ja. Nu behöver ni inte tro att jag susade fram flera mil i spåren som nästa Gunde Svan. Det var inte riktigt på den nivån. Det var några varv på fotbollsplanen. Och sen var det några varv på 1200-metersspåret. Och inbakat i allt det här var det ganska många konstpauser och stillastående överväganden på back-krönet om hur mycket jag skulle slå ihjäl mej om jag ramlade i nedförsbacken. Men jag höll mej på benen och 4,6 km senare var jag nöjd. Knät också för den delen. Det protesterade bara lite när jag saxade upp för backarna.

Efter en välförtjänt dusch och bastu åkte vi hem, lagade lunch och åt upp densamma.
Sen sa det pang. Som en blixt från klar himmel dök den upp. Dunderförkylningarnas dunderförkylning. Helt plötsligt satt vi där i varsitt hörn av soffan och undrade var den kom ifrån? Feber, ont i halsen och en näsa som rann värre än avloppet jag lyckades paja. Riktigt märkligt.

Trodde jag hade haft mina vinterförkylningar. Det här var en av dom värsta på länge. Ni vet när man är så där sjuk och ynkling så det känns som hela världen rasar samman. När man börjar gråta för att någon ber dej göra världens löjligaste sak. Ungefär där var jag i måndags. Jag tror att det var toppen (botten?) av det hela. För nu mår jag bättre. Det går på rätt håll och tur är väl det. Imorgon börjar nästa helg och då ska vi överleva två sittningar. Det kan bli spännande.

Host och nys och fräs och svarv.
Godnatt!

Äntligen. Har ju väntat nästan ett helt år på det här. Men nu var det tillbaka.
TV-programmet och cirkusen vi älskar att hata: Melodifestivalen.
Ni får hata den om ni vill. Jag älskar den.

Det blev schlagerkväll med mamma, Barbro och två skålar chips. Är det lördag så är det.
För tillfället är det lite synd om mamma. Hon har opererat foten och umgås nu
med sina kryckor. Tur hon har lite att roa sej med om dagarna ändå, typ att virka
mössor. Jag tackar så hjärligt för den fina OS-mössan och för bilden som togs när mössan
skulle demonstreras. Förstår inte hur du kunde få så många beställningar efter den
bilden... =P



Melodifestivalen ja. Årets första program var helt okej. Saknade kanske en lite mer vettig
pausunderhållning men visst, man kan ju inte få Björn Gustavsson varje år.

Bidragen då? Ja säga vad man vill om Sean Banan (inte Päron?) men jag tyckte
faktiskt han förgyllde kvällen rätt bra. Kanske inte ur storslagen musikalisk
synvinkel men han kan bjuda på sej själv. Och han gjorde det med en låt som
redan har fastnat på hjärnan.
Fast bäst var låten som programledarna sjöng. Varför får aldrig dom låtarna vara
med som tävlingsbidrag.

Snart är det lördag igen. Yeeeeey!  =)

Förra helgen var en sån där extra bra helg. Det betyder att jag får träffa människor som jag inte får träffa varje dag.
Den här gången dök Lena upp i Lund. Utan sambo för han ville tydligen inte åka med Lena, så han åkte en annan bil dagen efter...
Det var kanske inte jättelängesen Lena och jag sågs, men ändå. Det kan aldrig bli för ofta. Eller? ;-)

Jag tänker inte förklara vad vi gjorde, för det vet redan alla. Problemet den här gången var bara att det spårade ur en smula. Eller nej, det spårade ur en hel brödlimpa. Det var nästan inte ens kul till slut och då har det gått för långt.
Vad som hände? Jo det ska jag berätta. Geocaching går ut på att man får gps-koordinater, kanske någon kryptisk ledtråd och sen letar man. Utan att egentligen veta vad det är man letar efter. Och man letar, och letar, och letar. Oftast (?) med lyckat resultat, även om det kan ta några timmar ibland innan gömman dyker upp. Ibland åker man hem och är skitsur för att man inte hittade nåt.
Med andra ord, geocaching är inte att åka på en väg, stanna efter 200 m, hoppa ut (ibland räckte det att veva ner rutan), kasta sej upp i närmsta vägskylt, dyka ner bakom ett elskåp eller kika ner i ett brunnsrör, köra vidare 200 m, göra om samma prodedur, köra 200 m till... Ja ni fattar. Det blev lite enformigt och en väldigt brist på utmaning.
Det positiva var att det gick rysligt fort att jobba upp sina siffror på hittade gömmor. 149 stycken på en helg, det rekordet kommer vi förhoppningsvis aldrig att slå.

Nu var det såklart inte bara negativt och enformigt. Det hade sina ljuspunkter. Som när vi hittade en plaststol i diket och tog med oss. Sen hittade vi en tomtepinne, och en annan pinne som man kunde sätta i den första pinnen och hej svej så hade vi även två pinnar med oss i bilen. Tur ingen annan skulle åka med för det var inte många kubikcentimeter kvar i baksätet.

    

Som vanligt blev det tacomys efter en lång dag med Hjördis.
Sen blev det söndag och håll i er. Vi gjorde något som Lena aldrig skulle få för sej att göra, om jag inte hade tjatat på henne en vecka. Vi åkte på orienteringsträning. Wohooo!! Vintercup i skogarna utanför Eslöv med Skånes alla gubbar. Men jag, Lena, Ruth och Jonathan hade en trevlig tur í skogen. Eller ja, jag vet ju inte vad Jonathan höll på med men vi andra tre hade det trevligt.



Första orienteringspasset på över ett havlår tror jag och jag kände mej som en kalv på grönbete. Men det var så himla roligt. Sprang förmodligen lite mer än vad jag skulle men knät protesterade inte tack och lov. Så jag hoppas det kan bli lite fler orienteringspass i mitt fantastiska gubbjoggstempo. Och Lena har ju ökat sin träningsdos med ungefär 823 % inför årets O-Ringen, hon kommer bli farlig...


Tack för mej. Vi ses i mars?

Läget är så här:

Hissen har frysit fast. Den har varit stendöd sen i söndags, hoppas ingen sitter i den. Himla tur att vi bor på högsta våningen då. Aj sa knät. Jobbigt men bra säger vi andra när vi springer i trapporna upp och ner, upp och ner, upp och ner...

Min 4-växlade cykel är just nu en enväxlad cykel. Dom andra har, just det, frysit.
Även handbromsen har frysit. Det går bra nu kompis.

Idag hade vi geologi-övning i 4 timmar som gick ut på att studerade en geologisk karta över Kilsbergen. Faktiskt hur kul som helst. I vilket fall som helst så pratade vi en del om hur det ser ut på marken och bland annat hur mycket stenblock som finns på olika ställen. Vi fick lära oss att man kan gradera blockterrängen enligt följande:

Blockfattig - Man kan cykla där med en enväxlad cykel.
Normalblockig - Man får leda cykeln.
Blockrik - Man får bära cykeln.
Storblockig - Man får slänga cykeln.

Tack för informationen.


Imorgon kommer Lena hit. Det firar vi med en riktig hitlåt.
Godnatt från Skåne.

Äntligen. Som vi hade väntat. Som vi hade räknat ner, typ sen vecka 12 förra året.
Nu var det dags. Lena, Emil, Sara, Chrille, Pontus och jag skulle åka till Åre. Fast Chrille hoppade tyvärr av. Han hade skadat knät och kunde inte åka skidor. Som att det skulle hindra någon från att åka till Åre? Eller? Okej, han kanske inte kände att han skulle hälsa på halva världen istället.

Men vi andra åkte. Nattåg blev det där vi lyckades hamna i party-vagnen tror jag. Ett gäng glada skåningar i kupén brevid oss hade redan börjat AfterSkin. Och halv 6 på morgonen började dom leta efter sin flaska Gammeldansk. Trevliga typer.

Jaja, skit samma. Tåget rullade till slut in på Åre station och efter att vi hade skrapat tågrutan på insidan så förstod vi varför vi hade frusit lite under natten. Iaf vi som sov längst ner...

Sen började en helt underbar vecka!! Såklart hade den varit lite mer underbar om jag hade fått åka skidor. För då hade jag kanske inte missat alla fantastiska vurpor som det berättades om i lägenheten varje kväll. Pontus och Lenas fall i liften, Saras magplask i backen och Emils vurpa som ingen såg. Eller?

Vad gör man då i Åre om man inte åker skidor? För det första försöker man bli frisk. Dunderförkylda Sara och Susanne knarkade ingefära för fullt. Resten av lägenheten knarkade ingefära i förebyggande syfte. Det gick väl sådär.
För det andra så kan man låna en hund och ta en promenad.
Och så för det tredje och det viktigaste. Man kan hälsa på alla faaantastiska människor som jobbar och bor där. Har nog slagit nytt rekord i att fika mest på en vecka tror jag. Fika i Sadeln, fika i Vargen, fika i Undersåker, fika i Förberget och säkert en fika till i Förberget. Men det finns människor, och så finns det säsongare och jag saknar er så himla mycket. Jag saknar säsongarlivet och bubblan man lever i.
En Puckomiddag på torsdagskvällen satt fint. Dom fyra puckorna Elvira, Stina, Linda och jag själv var åter igen samlade och det blir inte annat än succe. Vad skulle jag göra utan er tjejer? =)
Många kära återseende blev det under veckan och det var verkligen superkul att träffa er alla. Och håll ut, snart har ryssarna åkt hem.

  
Promenad med Jack, Linda jobbar och sliter och så den där linslusen
i Sadeln.

Vad kan man mer göra?
Man kan fjäska lite för pistörer så dom vill köra runt mej på skoter. Det är lite lättare att hälsa på liftvärdar då. Man kan gå på AfterSki. Helst på Dippan för det är helt underbart, trots att Sören lyste med sin frånvaro. Man kan åka stjärtlapp utanför huset rakt ner på Åre Torg, samtidigt som man håller på att skratta sönder sej. Hej vi är bara 23 och 26 år gamla...

      
AfterSki på Fjällgården och Dippan.

Man kan hoppa in och jobba lite i kära Högåsen. Men mest för att vissa gäster är dumma i huvet och slänger en lift i huvet på Elvira. Vilket även slutade med att vi tog en liten ambulansfärd och avslutade den förmiddagen med en något fnittrig och urspårad picknick i det något sterila rummet på Hälsocentralen.

Man kan göra nya smärtsamma försök med flaggstången men nej, det gick inte med knät. Typiskt.
Man kan dricka 1, 2, 3 Fanta och Rosé (inte 13 cider då?), sjunga Physical och därefter gå till Bygget och svänga loss. Bygget är...ja... som Bygget. =) Passade på att träffa en i min faddergrupp från nollningen. Ett par dagar senare träffade jag på en av mina faddrar. Livet Är En Häst även i Åre skulle man kunna säg.

    
Flaggstången, Vampyr-Lena och Skål!

Så det blev det helg och det blev finbesök i Åre. Tur att Fredrik vet hur Lena är. Och hur jag är. Och hur vi är tillsammans. Så slapp han bli så förvånad när vi skulle ut och cacha i 3 meter lössnö en mörk kväll. Linda hade lånat ut sin käraste ägodel (ja det gissar jag att det är?) och vi tog med lilla Popel på en sväng i Jämtland. 4 av 5 cacher hittade, massor med snö i byxorna och en älg senare var vi hemma.


Som vi alla vet tar veckor tyvärr slut. Det gjorde även denna. Hatar när det händer.
Städa städa städa hela kvällen lång...tralalala... 
Men vi höll vårat tidsschema vilket får ses som en stor framgång.
Sen började tyvärr motgångarna.

På hemvägen skulle vi alla sitta i vagn 14. Den fanns inte. Men vem är egentligen förvånad, vi pratar trots allt om SJ. Så Lena, Emil och Sara hamande längst fram i tåget. Pontus och jag hamnade längst bak. Kul.
Världens längsta tågresa blev ganska rolig ändå. Detta efter att vi fått med oss halva vagnen på frågesport. En frågesport som innehöll spår av allsång. =)
I Stockholm sa vi hejdå. Lena, Emil och Sara for till Jönköping. 
Jag skulle till Lund, Pontus till Linköping. Det var ju samma tåg så perfekt att få lite sällskap en bit.
Vänta, nu kommer det bästa. Det var ett direkttåg till Nässjö vilket betyder att det inte stannade i Linköping. Hahahaha. Förlåt. Hahaha. Pontus fick snällt åka med till Nässjö, för att sen åka norrut igen.


Det var det. Tack för den här veckan. Hoppas det blir fler. Oh-Rey version 2.4? Frågan är bara när den blir. Ska vi börja räkna ner från 341, eller 682? Den som lever får se.

Lets get physical...

Vi överlevde julen. Vi överlevde en sväng på mellandagsrean. Mamma hade äntligen tagit sitt förnuft till fånga och skulle köpa en ny dator. Vilket hon gjorde och Kajsa och jag är evigt tacksamma. Jag köpte ett strykjärn. Sen åkte vi hem och åt lutfisk. Det är konstigt med lutfisk. Det är inte jättegott, smakar det ens något? Men att det kan vara så förbaskat gott att äta det en gång om året. Märkligt men gott.

Jullovet fortsatte med ett besök hos Fredrik i dom småländska skogarna. Hade hoppats på att få se lite snö men den hade lämpligtvis töat bort dagen innan. Men det gjorde inte så mycket, för vi gick på fest hos grannen. Grannen råkade vara den andra Fredrik och vi skulle elda. Det blev tyvärr inte så, eller jo, inhomhus eldade vi rätt mycket och uppnådde en svalare bastu innan kvällen var slut. Under kvällen blev det kryptiska spel, god mat, vacker skönsång (?) och fantastiska gitarrsolon. Tack för en trevlig juldagskväll och det är ganska najs att vara på fest hos grannen, det tar 3 sekunder att gå hem... =)
Dagen efter bar vi stolar. Och så skulle vi cacha, himla otur att hunden var bättre än mej.

Väl hemma i staun igen blev det ett besök på Ronneby Brunn. Där kan man somna i en bubbelpool, ha halv klubbträff i poolen, försöka lära sej crawla och typ avlida i en ångbastu. Det var mycket trevligare än vad det låter. 3 russin åkte därifrån för att avverka nästa släktträff. Hur många personer får man egentligen in i Barbros lägenhet? Svaret är så klart hur många som helst. Och när kaoset lagt sej åkte Yatzyt fram och De Bourg-mästerksapen avgjordes. Jag har helt förträngt vem som vann. Så förmodligen var det inte jag.

Så blev det nyår. Karna kom på besök och nyår firades på Jämjö hemma hos Ida och Linn. Det blev precis så underbart som det bara kan bli när 7 tjejer flummar loss. Bad i bubbelkoppen under stjärnhimlen med discobelysning, vad mer kan man begära? Sen blev det högklassig matlagning och tiden bara flög iväg. Att det kan ta så lång tid att äta 3 rätter. Eller var det alla fina, pinsamma, roliga och konstiga historier där emellan? =) 
Vid 12-slaget flög champagnekorkarna åt alla håll och Jämjö bjöd på en alldeles lagom fyrverkerishow. 



Vad som sen hände mellan 12-slaget och halv 5 på morgonen är lite oklart. Men vardagsrummet förvandlades till ett dansgolv och sen var showen igång. Jag har en bild från dessa timmar. Den säger allt. Ida vaknade med två blå knän dagen efter. Det säger också allt.
Gott Nytt År säger vi från Jämjö.  



Nyårsdagen kan ha varit världens längsta dag. Och ändå var den helt plötsligt slut.
Tur jag kunde vara lite mer effektiv dagen efter. Då var det inventering på Blomsterlandet som gällde. Sandra hade lurat med mej och helt plötslit stod jag där och räknade plastblommor, gratulationskort, julstjärnor och orkidepinnar. Det var dagens goda gärning det. Heja mej.
Avslutade dagen med att äta semlor. Det var visst någon som fyllde år, GRATTIS lilla mamma. =)

Jullovet började ta slut. Eller ja det beror ju på hur man ser det. Hade lov till den 16 januari. Fast egentligen bara till den 12 januari för då lyckades jag skaffa mej en liten omtenta. High Five på den!! Suck. Synd bara att jag tänkte befinna mej i Åre den 12 januari. Tur det finns fler omtentaperioder.
Innan året tog slut hann jag även med den första löprundan på knappt 4 månader. Eller nu ska jag inte ta i, vi pratar 10 min gubbjogg i knapp styrfart runt Stumholmen. Men det var dom första springstegen sen olyckan och jag var överlycklig. Helt slut men överlycklig. =)

Jullovet ja. Det började lite ta slut. Kajsa skulle flyga upp till Luleå igen och jag skulle bege mej ner till Skåne för en liten mellanlandning innan Åre. Med andra ord skulle allt packas ihop där hemma. När jag och Kajsa slåss om ett rum hemma i mammas lägenhet krävs det inte så mycket innan fullständigt kaos har brytit ut. Nu skulle vi packa ihop detta kaos. Det slutade så här:




Allt för nu tror jag. Kajsa kom till Luleå. Jag kom till Lund. Där pajade jag avloppet. Sen åkte jag till Åre men det kräver ett helt eget inlägg.

Over and out.

Hejhej hallå dagboken. Eller bloggen kanske det heter. Här uppdateras det ungefär var sjätte palmsöndag. Det är lika ofta som jag bäddar sängen, iaf enligt mamma. Men skit samma. Nu är jag här och jag har saknat det. Jag tycker om att skriva. Jag skulle önska att jag fick sitta här och tramsa lite oftare. Eller fick, klart jag får. Men jag hinner inte. Nu är det helg och då har man möjligtvis 3 sekunder över någonstans. Så jag fortsätter där jag slutade. Jag tror det kallades jullov...

Och appropå rubriken, nej jag ska inte klaga på vädret. Och det på grund av den enkla anledningen att man inte kan göra ett smack åt det. Men visst hade det varit trevligt med liiiiiite vitt på marken på julafton. Mina två senaste jular har jag knappt kommit utanför dörren på grund av all snö. Men så har dom spenderats i Åre också. Nu var det Karlskrona som gällde och det var inte helt fel.
Första julen på fyra år hemma med familjen (hade det funnits en gilla-knapp här hade jag tryckt på den). Julafton var som den ska vara. FÖRUTOM DEN LILLA DETALJEN ATT DET INTE LÅG ETT PAKET UNDER SÄNGEN PÅ MORGONEN!! Jag är ledsen kära mamma och pappa, men ni har två barn som tyvärr aldrig komma växa ifrån det där. Bara som en liten upplysning. Nu går vi vidare.



Dagen blev sen hur bra som helst. Lunch med mamma, pappa och Kajsa och därefter Kalle x 2 på tv. En halvfet dalmas och så ankan utan byxor. Jag älskar er bägge två. Och så det bästa, ett klipp från Lejonkungen.

Vi packade in alla paket och en mormor i bilen och for till Fridlevstad. Där väntade resten av den något galna församlingen som kallas släkten. Det blev mat i massor och det gällde som alltid att välja rätt plats vid bordet så man slapp agera mat-skickare och på så sätt inte hann äta något själv. Christer hade bakat bröd, någon skulle bara äta ost, någon (alla?) åt för mycket och man fick inte skjuta köttbullar över bordet. Kajsa och jag sjöng fina snapsvisor och snapsen åkte ner. 



Efter en fantastiskt middag ryckte diskpersonalen in en stund och sen var det äntligen dags för den berömda julklappsleken som jag hört så mycket om. Något dom infört dom senaste åren när jag inte varit hemma.
Alla köper ett paket, något som kan passa alla. Vi har ett åldersintervall från 17-87 år vilket gör det lite mer spännande. Alla paketen läggs i en hög på bordet och sen är det bara till att börja kasta tärning. Får man 1 eller 6 får man ta ett paket. När alla paket var tagna sattes klockan på 13 minuter och nu började det verkliga kriget. Fick man 1 eller 6 fick man ta ett paket av någon annan, det som såg mest intressant ut. När tiden var slut fick man helt enkelt behålla dom paketen man hade framför sej. Orättvist kan man tycka men grymt kul. Vissa paket var helt klart mer populära än andra men vad var det egentligen i dom? En tegelsten, en hög med tallrikar, en burk pepparkakor med extra smör? Frågorna var många men svaren kom fram till slut. Församlingen kunde under gapskratt öppna paket som innehöll både tvättkorg, ost och alvedon.



Efter att vi samlat oss en smula, Måns hade tagit av sej byxorna och vi hade hittat tomteluvan så var det dags för paketöppning. Måns och jag agerade nån slags gemensam tomte och än en gång började spekulationerna vad som fanns innanför allt papper och alla snören. Men nej, ingen fick en stekpanna i år.
Som vanligt ska sen paketen öppnas ett och ett så att alla ser vad alla får. Mycket pedagogiskt och trevligt. Lite snäll måste jag ha varit för tomten kom med massa bra saker. TACK ALLA!!



Kvällen avslutades med fika och nu började energin försvinna från oss. Trötta själar tackade för sej och åkte hem till Långö. Tusen tack för en jättetrevlig kväll. Jag tror jag vill vara hemma nästa år igen.

Vilken himla tur att mamma inte hade skaffat en julgran. Jag råkade nämligen ha två med mej hem från Lund. Det är inte riktigt så illa som det låter. Vi hade aldrig fått in två julgranar i bilen. I alla fall inte två i normal storlek. Två små julgranar däremot gick bra. Två ARKAD-granar om vi ska vara petiga som inte ville bli lämnade ensamma i Lund över jullovet.
Och julgran som julgran, såklart skulle vi klä även dessa små söta saker.

Resultatet? Oslagbart.

Fyyy bubblan vad skönt. Jullov. Trodde aldrig jag skulle komma dit.
Men nu är jag här.
Överlevde två tentor, en i juridik och en i matte. Juridiken gick bra. Matten gick lite mindre bra. Eller, väldigt mycket mindre bra. Tack och lov var klassen enad om den uppfattningen och vi beslutade helt enkelt att ha klassträff på omtentan. Synd bara att jag råkar vara i Åre när första omtentan är, jag får nog hålla mej till påsk.
Aja, nu ska vi inte prata mer om det. Och inte riktigt måla fan på väggen än heller. Om jag får världens snällaste rättare som tycker att alla borde få en trevlig jul så kan det kanske kanske kanske gå vägen. Och om inte, man måste ha nåt att göra när det är omtenta-period också...

När tentorna var gjorda började nästa projekt. Projektet som jag kallar för "Byta sambos". Det tråkiga är att Fredrik och Stefan har flyttat ut, och det roliga är att Ruth och Ellen har flyttat in.
Flytten gick nästan oförskämt bra, vi borde nog starta en flyttfirma...
Efter några timmar var allt inne i lägenheten och vi tackar alla inblandade för flytthjälpen. Även Jonathan kan få ett litet tack. Han lyfte säkert en hel låda och tyckte sen att det var dags för flyttpizza. Vilket det var dags för, vi var ju klara.
Flyttpizza blev det, mitt i kaoset bland alla kartonger och växter. Det blir säkert världens bästa familj det här också. =)

Efter att vi flyttat klart och kaoset lagt sej en aning så började det bli dags att bege sej hem till Karlskrona. Kajsa var på besök i Lund och innan färden hemåt skulle vi bara hinna med en bowlingmatch mot hennes pluggkompisar från Luleå. Ja alltså dom var hemma i Landskrona över julen, vi åkte inte till Luleå.
Bowlingen blev en succe. Jag kanske borde vara skadad i knät oftare... 

Sen fick vi åka hem. Med en fullproppad bil och schlagerskivan på högsta volym kom syskonen De Bourg farande på E22.

Nu är jag hemma. Hemma hos mamma på Långö och det är rätt skönt.
Vi har gjort Jansson som står i ugnen, köttbullar står på spisen och på TV rullar ett Glee-avsnitt.
Ibland är det rätt najs att vara hemma.

Och ibland går tiden så fort så man inte hinner med. Helt plötsligt är den slut. Lite så har det varit den här hösten. Bloggen har som ni säkert märkt inte varit prio ett över saker att ta tag i. Men den lever. Tror jag.
Nu har jag lyckats hitta lite tid igen, det kallas jullov och därför tänkte jag försöka mej på en liten uppdatering.
Jag får väl börja där jag slutade för organisationens skull.

* Göteborg ja. Det är en trevlig stad, även om det regnar hela tiden. Men det gjorde inget för mina älskade Branäs-tjejer var där. Inte ritkigt hela gänget men det bästa vi lyckats åstadkomma på länge. Fast å andra sidan kanske Göteborg ska vara glad att vi inte var hela Mickelbyn 41-gänget samlat, vi vet ju hur det brukar sluta...
I vilket fall som helst. Helgen var toppen. Konsert med Melissa Horn på fredagen, stan och julmarknad på Liseberg på lördagen och så den obligatoriska utgången. Det är inte alltid det går jättebra och jag undrar när vi ska lära oss att vi inte borde dricka Jäger. Typ aldrig tror jag. Vad skulle vi annars dricka?
Helgen avslutades med att vi åt romantisk middag på perrongen. Tack för helgen tjejer. Ni är grymma!!
Just det, hann ju även med en dejt med Jifer. Det var inte igår. Och inte i förgår heller om ni undrar. Men det var väldigt efterlängtat och trevligt. Jag tycker om våra samtal. Jag tror vi skulle lyckas reda ut världsproblemen om vi bara fikade tillräckligt länge. Vi får göra det nästa gång. =)

   

* Varför stanna i Lund en helg när man kan åka till Jönköping istället. Det var precis vad jag gjorde sista helgen i november, åkte till Jönköping alltså. Tror inte jag behöver tala om vad jag gjorde där. Men det var blött, kallt, mörkt, och alldeles alldeles underbart. Tror nog det blev ett nytt rekord också för min del, 50 st på en helg. High Five på den liksom. Det bästa var att jag kunde skylla allt på mitt knä så att Lena fick göra alla klättringar. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. 3 gånger i samma gran!! Och sen en fågelholk med kodlås på det, över ett livsfarlig kärr mitt i natten. Nej men vi hade en helt normal lördagsnatt. Nästa gång det är dags för uppdrag så kommer vi behöva en snöskyffel. ;-)

 

* Vintern ville inte riktigt komma till Lund. Då är det tur att man kan hjälpa den på traven lite. Den 3 december kom faktiskt vintern till Lund, eller iaf till Lundagård. Lund Snowfest stog på programmet och det är nästan lite svårt att förklara. Men ja, det var plusgrader, regn och lite lagom med lera i hela Lundagård. Tur att det fanns snälla ishallar i Skåne som kom och dumpade snö i mängder. Sen var det bara till att börja skotta. Jag har aldrig varit så glad över att behöva skotta snö. Men hoppet blev klart och tävlingen drog igång. Trodde folk skulle slå ihjäl sej hela tiden, men det gjorde dom inte. Det blev en trevlig dag i Lundagård, där jag för det mesta höll till i tältet och sålde glögg och gulaschsoppa till frusna besökare. Ta er gärna en titt på www.snowfest.se för lite bilder och annat kul.



* Så var det knät ja. Jo det sitter kvar och det går väl framåt. Har gjort några besök på det "vanliga" gymmet, blandat med mina besök hos sjukgymnasten. Lyckades faktiskt springa 5 min i måndags, tror leendet fastnade uppe vid öronen en stund. Ska försöka hålla igång med mina små springrundor nu, sakta men säkert...
Hoppas det går bra så det kan bli lite orientering snart igen. Eller ja, det har varit en hel del orientering under hösten, men på lite mer lagom knä-nivå.
Det innebär promenader på korta lätta banor. Kanske inte världens utmaning men det har varit kul att bara få komma ut med en karta i handen igen. Så några nattcuper, en adventscup och Luciaruset har jag hunnit med. Luciaruset var riktigt roligt. Kryptiska texter, kartor som inte stämde, glögg, spöregn och iskalla tår. Jo tack, det var en fin kväll. Bäst var bastun efteråt.



Det var väl min höst ungefär. Eller ja. Mellan alla dessa punkter så har det såklart mest påstått av plugg. Och lite plugg. Och så lite plugg till. Men det är för deprimernade att skriva om. ;-)
Nu är det snart jul har jag hört. Sweet!

Konsert med Melissa Horn i Göteborg i fredags. Efter 2 timmars magi torkade Theresia och jag bort tårarna och gick ifrån Konserthuset. Hoppas vi får gå tillbaka snart igen, helst med samma artist på scenen.

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

Man tager vad man haver som det så fint heter. Och är pumporna slut i affären får man väl helt enkelt köpa något annat lämpligt. Vi klassade två meloner och en paprika som lämpliga.
Och det blev ju världens succe. Grannen med sin perfekta pumpa kan ju slänga sej i väggen, utanför vår ytterdörr blev det lite bättre.
Vill ni veta en sak förresten? Gröper man ur två meloner så blir det SJUKT MYCKET melon att äta. Himla typiskt bara att jag inte tycker om melon. Men det gjorde tack och lov mina vänner.

      

Halloween fortsatte med fest hos grannarna. Grannar som jag aldrig pratat med, ja innan igår kväll då.
Det blev en spännande kväll. Maskerad är alltid kul, och helt ärligt vet jag inte om jag skulle känna igen folk idag. Jag vet till exempel att jag bor granne med en polis, en cowboy och byggarbetare. Känns ju bra...
Själv är jag ganska nöjd med min Cruella de Vil-outfit. Men fy fasen för att försöka reda ut mitt fågelbo till frisyr idag...en halv flaska schampoo senare började jag känna igen mej själv.
Halloween ja. Det kanske ska vara läskigt. Det enda skräckinjagande med den här helgen är tyvärr dagens baksmälla. Var gick det snett igår undrar man...  Vi lämnar spekulationera där, det här ska trots allt vara en trevlig blogg är tanken.
En sak vill jag bara påpeka. Det bästa med att gå på fest hos grannen är att man kan gå på fest i tofflor. I looove it.

Och så appropå baksmälla. Dagen till ära så kollade vi på Baksmällan 2 innan. Den var om möjligt ännu mer sjuk än den första. Men perfekt underhållning för dagen. =)