Jag skäms lite när jag läser artiklar om hur stor arbetslösheten är bland unga människor idag. För här går jag och beklagar mej över att mina 3 veckor semester/mellan två jobb/arbetslös går alldeles för fort. Jag skulle alltså har velat vara arbetslös lite längre? Eller? Så får man inte säga, fyy...
Men ja. Mitt jobb på Sitac tog alltså slut sista maj. Det var väl inte riktigt meningen att jag skulle vara där så länge men jag klagar verkligen inte. Trivdes kalasbra med mitt brummande monster bredvid mej (nej jag menar inte Håkan). Det är nästan så jag saknar den där skannern lite, vi kom rätt bra överens för det mesta.
Nu får Frida och dom andra hålla ställningarna. Saknar mina arbetskompisar också. Det var en spretig samling människor men jag trivdes som fisken i vattnet. Passade nog bra in i den där skaran. Fick med mej en fin stekpanna hem som present med instruktionen "du kan ju alltid slå Fredrik om han är dum..." Okeeej, eller kanske inte. Men jag lagar gärna mat i den, tack tack. :)
Min bästa vän det senaste halvåret. ;-)
Så var det dags igen. För åttonde (!!) gången stövlade jag inte på Kustbevakningen i måndags när årets sommarjobb drog igång. Stackars myndighet, dom blir aldrig av med mej. Den här sommaren hittar man mej i receptionen där jag kopplar folk till fel telefonnummer och skickar turister till fel adresser.
Dessutom hittar man mej på ekonomiavdelningen där jag, håll i er nu, skannar papper. Kan lätt skriva skanningsexpert på mitt visitkort (när jag nu skaffar ett sånt) utan att skämmas.
Men det är kul med lite omväxling och dom här 5 veckorna kommer vara över innan jag hinner blinka.
Snart är första veckan avklarad. Imorgon väntas det tårta på jobbet har jag hört rykten om, det vore synd att missa.
Adjö och tack för fisken.
10 mil borde alltid vara 9,7. Vad mycket trevligare allt vore då. Eller?
Fast nej. Så förbaskat trevligt var det inte. Hade jag överlevt 97 kilometer hade jag nog baske mej överlevt 100 också. Rumpan och benen var ju liksom redan förstörda ändå.
Det kallas alltså Tjejvättern. 10 mil (fast bara 9,7 då) cykel i Östergötlands vackra natur. Så mycket av Vättern hinner man tyvärr inte se. Men det lilla man faktiskt hinner se är superfint. Utsikten uppe på Ormberg är otrolig. Hade jag inte känt liiiite tidspress hade jag lätt kunna stanna där uppe en stund och njuta.
Men jag hade lite tidspress på mej själv. Inte mycket ska tilläggas men under 4,5 timme hade ju varit trevligt och mamma ville jag helst hålla bakom mej. Så det var inte riktigt läge för spontana njutar-pauser. Det fick räcka med dom 3 vätskestationerna utmed banan. Där blev det påfyllning med blåbärssoppa, bulle och banan. Mums.
Hur gick det då?
Jo tack. Jag hade krafter till 8 mil. Dom två sista var smärta som bara skulle genomlidas.
Men det gick och jag är nöjd. Bommade spurten med ett par minuter tack vare en liten broöppning över Göta Kanal. Hur tänkte ni där Motala?
Aja, en bra helg med mamma och världens bästa coach.
Efter loppet åkte vi på rehab i Eskilstorp. Lika lugnt och skönt som vanligt.
Tack för mej.
Det gäller att packa det viktigaste när man ska iväg.
Start- och målområdet i Motala, pigga deltagare innan start och coachen himself.
Vätskestationen i Rök, upploppet som försvann och picknick i parken med objudna gäster efter loppet.
Jag tror sommaren lite försiktigt har sagt hej. Och för min del får den gärna hålla sej på det här försiktiga stadiet. 30 grader varmt och grilla sej själv är inte riktigt min grej. Som den tråkiga svensk jag är tycker jag lagom är bäst. Lagom varmt. Lagom mycket sol.
Hur som helst.
Med sommarens intåg följer en del händelser med. Examen är en av dom och Fredrik kan sträcka lite extra på sej nu och tillägga titeln Civilingenjör på visitkortet. Bra jobbat hörru!! Förstår att du kommer sakna Klas-Ernald och microköerna på L-vägen men jag hoppas det ska gå bra ändå.
Detta (och diverse födelsedagar) firades med kalas i Eskilstorp. För att piffa upp kalaset lite extra passade hunden på att rymma och Jennie fick ett träningspass utöver det vanliga. Vi hejade på så gott vi kunde från köksfönstret.
Helgen efter var det dags för kalas igen, fast av lite annan sort. Bröllop i Kulltorp och oj så fint det var. Jättefint brudpar och en jättetrevlig fest efteråt. Om någon frös på festen så mådde inte den människan bra för toppnoteringen för temperaturen i lokalen landade på 28,2 grader. Det räckte gott och väl för att tro att man fått feber och ville bada i en isvak.
Något bad i isvak blev det inte men däremot fina sånger, filmer, och bildspel. Lambada-dansen överlämnade jag dock med varm hand till Jennie. Hur det gick har jag inga säkra uppgifter på.
Tack för trevliga helger.
Nu väntar semester. SÅ JÄKLA NAJS!! =)
