Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Vecka 7: Danskvecka. Massor med folk. Ingen kan åka lift. Lämna liften i 3 sekunder och det ligger en hög med grötande människor på påstiget. Flaxande stavar. Flygande byglar. Springande små barn under vändhjulet. Underbart.

Vecka 8: Den fina delen av vårt avlånga land har sportlov. Om möjligt ännu mer folk. Kö från Förberget bort till Vargen och fållor hjälper nada. Tack och lov förstår jag nu vad folket säger. Eller ja, förstår är nog milt sagt. Jag känner mej som hemma. Det kom en familj från Nättraby och pratade med mej. Det värmer på något konstigt sätt. Och det värmer ännu mer när alla faktiskt ska grilla korv på sportlovet. Ibland saknar jag lilla Blekinge och att höra den fina dialekten överallt. Då slipper man ju bli söndermobbad för den... ;-)

Vecka 9: Jag var ledig idag. Drog täcket över huvudet och gömde mej. Hoppades att det skulle vara vecka 10 när jag sparkade undan täcket. Det var det inte. Det är vecka 9 i 6 dagar till. Himla oflyt. Och nu är det slut på ledigheten. Hej och hå... nu blir det till att brottas med ännu mer folk. Dessutom folk som tycker att stå sist i kön inte är för dom.

Godnatt. Eller nåt.

Har äntligen fått tummen ur och köpt mej ett par nya skidor. Det är jag väldigt glad för. Tror även att personalen på Stadium är väldigt glada för det. Nu slipper dom någon som springer och testar skidor stup i kvarten. Är himlans nöjd med mitt köp. Dom går som en dans i backen. Och väger ingenting jämfört med mina gamla. Nackdelen är som alltid när man köper något att det kostar pengar. Vem har uppfunnit det liksom? Så nu får jag leva på solsken, kärlek och mammas köttbullar (åh det hade suttit fint) tills nästa lön.

Ska man fastna på bild på Åres hemsida ska man göra det med stil.
Och helst så man inte ser att det är jag. Det räcker med att se söta barn.
Jobba jobba jobba.

Foto: Skistar

En gång varje säsong. Jag tycker det borde vara fler. Men det tycker inte Skistar.
Den årliga personalfesten för hela Skistargänget här i Åre. I år var temat raggarträff/rockabilly.
Orkade man inte fixa frisyren själv var ÅreSaxen på plats. Orkade man inte stanna så länge så
kunde man ju däcka klockan 9.  =)
MEN. Vi både fixade frisyren själva och stannade lite längre. En mycket lyckad kväll.

Sprang hem från jobbet och raggarduschen var ett faktum, är det raggartema så är det. Punkt slut. Man spar väldigt mycket tid också. Efter det skulle det plattas, tuperas och sprayas mer hår än vad någon gjort förr. Samtidigt som vi skulle försöka sminka oss, bestämma om vi faktiskt skulle ha dom kläderna på oss, dricka vin och självklart kommentera alla andras fantastiska kreationer till outfit och frisyrer. Allt detta skulle desstuom helst hinnas med innan festen började kl 19 på vårt kära Tott Hotell.

Mina lockar försvann. Men det gör inget för Johan lånade dom. Det röda läppstiftet tog förmodligen slut. Vinet tog slut. Kön till maten tog aplång tid men det gjorde inte heller nåt. Vill bara så här en stund i efterhand tacka alla underbara människor för en kanonkväll. Och tack bandet för musiken. Rockabilly-musik är grymt kul att flumma loss till ibland. Och med tanke på det kanske jag även ska tacka Johannes för väldigt snygga danser. Eller var det nu var. Kul hade jag och mer personalfester år folket känner jag. Och större mössor så det tuperade håret får plats när man ska gå till jobbet dagen efter.

Bjuder på lite bilder tagna av min Lindasp.


Johan hade lånat mina lockar. Helt klart sötast på Tott.



Peppe, Elvira, Lina och Amanda mumsar efterrätt. Peppe är
lite coolare än alla andra.



Ville och Viktor vann pris för bästa utklädnad.
Wunderbaum med doften "svett". Underbart.



Två puckon vid namn Susanne och Stina. Och så linslusen Sofia.



Det kan vara världens bästa chef. Go Olle!



Per och Linda är tuffast i stan. Byn. Hålan. Dalen.

Ibland är jag så himla glad att befinna mej på dessa breddgrader. För då får jag bland annat vara med om det här:


Bullbak med Linda och Elvira. Hemskt vad populära vi blev dagen efter...



Besök på Dippelidippan en helt vanlig söndag.



Mirakel kan ske, även på Lilla Blåkulla. Vi fick en ny fungerande diskmanskin.
Den gamla ställde vi in i Alexis gigantiska rum.



Taco-mys med mina älsklingspuckon. Den här bilden togs strax efter
att vi grävt upp drickan ur snön och strax innan vi eldade bröd i micron.



Morgonåkning i Högåsen. Bättre blir det knappast.

Invasionen är här. Invasionen från väst. Eller sydväst kanske. Dom som dricker öl, har ett räknesystem som ingen fattar och hela munnen full av gröt när dom pratar. Dessutom har dom för stora pjäxor och för korta skidor. Nej då, vi har inga fördomar här. Heja Danmark!

Har inga bevis men...vi gissar.

Det sägs att tjejer bör befinna sej på behörigt avstånd från allt som har med bilar att göra. Vet ni vad? Jag är nästan beredd att hålla med. Det går lite sådär för mej på bilfronten just nu.
Som till exempel förra veckan.

För det första. Min egen bil, lilla kära Pärlan, har det lite kämpigt i kylan här just nu. Förardörren går inte att låsa. Inte ens att stänga tyvärr för hela låsmojängen har frusit ihop. Så när man kör bilen får man helt enkelt sitta och hålla i dörren för att undvika att den flyger upp. Elvira har löst det hela med lite skosnören och nu kan man nästan släppa dörren när man kör. Nästan. För att kompensera detta dörrproblem så går inte passargerardörren att öppna alls. Totalt igenfrusen. Så när passargerare ska följa med finns två alternativ. Klättra in genom förarsidan eller helt enkelt sätta sej i baksätet. Heja Pärlan. Håll ut. Snart kommer våren. Eller?

Och så för det andra. Råkade backa in Tommys bil i Emelies bil. Ibland går det väldigt bra för mej. Och ibland lite mindre bra. Skit också. Sånt här är jobbigt med sin egen bil, sju resor värre och man kör någon annans bil... Tack och lov inga större katastrofer den här gången. Bara små katastrofer som jag nog kan leva med. Om ett tag. Jag ber verkligen om ursäkt.

När vi ändå är inne på det här med bilar så måste jag bara nämna en sak till. Hemma i kära Nättraby, nere i söder ni vet, så rasar halva ens dag samma när man kommer ut på morgonen och upptäcker att man måste skrapa rutorna. Det är verkligen det värsta som finns.
Här i Åre, lite mer norrut, är man väldigt glad om man BARA behöver skrapa rutorna. Det blir lite mer jobbigt när man upptäcker att man först måste sopa bort en halvmeter snö från bilen. Därefter skrapa rutorna där man ändå inte får bort pansarisen. Fortsätter sedan med att skotta bort snön bakom bilen så man faktiskt har en chans att komma ut. Slutligen får man hämta en sambo eller annan lämplig person som kan hjälpa till att putta bilen ut ur snön. Och allt det här går såklart bara att genomföra om man kommit ihåg att sätta i motorvärmaren så att bilen startar över huvudtaget. Man borde skaffa garage. Eller parkera i vardagsrummet.

Så ja. Har väl försökt att undvika att köra bil så mycket som möjligt den här veckan. Tur det finns skidbussar och Linda med sin kära popel. =)



Pärlan, Popeln och Johans bil har det mysigt värre utanför Blåkulla.