Tjejvasan ja. Vi hade i alla fall tur med vädret som det brukar heta...
Helgen började med en väldigt tidig morgon på Kallinge Flygplats. För er som inte har varit där så kan jag berätta att det är en av världens minsta flygplatser. Den är väl ungefär lika stor som ett normaltstort vardagsrum. Det finns två utgångar, ca 50 cm ifrån varandra, som dom har valt att kalla Gate 1 och Gate 2. Oavsett vilken av dessa dörrar man tar så hamnar man utomhus där man får traska bort till lämpligt plan. Regnar det så får man springa. Ja ni fattar.
Där sitter jag på en av dom 12 (?) sittplatserna och väntar på mitt plan som ska gå halv 7. In kommer piloterna, tittar sej lite förvirrat omkring och går till slut fram till damen vid incheckningen och frågar: "Hur hittar vi ut till planet?"
Alltså ursäkta mej...
Jaja. Jag kom fram. Tåget mellan Arlanda och Mora var fullsmockat med damer i varierande åldrar och skidfodral. Undra varför liksom? Väl framme i Mora mötte jag upp Ida och Ingalill och vi agerade hejaklack på Kortvasan, men tyvärr åkte Kent för fort, och Johan och Pive också. Vi fick heja på Tommy när han susade fram på upploppet.
Efter att ha hämtat ut våra nummer lappar och fått lite mat i magen åkte hela Orion-gänget (och Elin och jag) hem till stugan i Orsa/Grönklitt. Där tog vårt vallateam, bestående av Kent, över och vad som försigick i den vallaboden hela kvällen lägger jag mej inte i.
Dags att sova men ja. Jag väljer att inte ens kommentera hur bra det gick. Sömnproblem i ett halvår är ingen hit, tro mej. Så efter att ha sovit 0 timmar och 0 minuter var det dags att gå upp. Skjut mej. Långsamt.
Tur att Tommy tyckte allt var fantatiskt. Och att vi var fantastiska. Vi laddade med en balja havregrynsgröt innan Ida och jag tog vårt Service-Team Pive och Paula med oss och satta kurs mot starten i Oxberg.
I Oxberg sken solen, skidorna kändes bra när vi testade och vi hann precis se målgången innan vi startade. Vad kunde gå fel?
Vi var ju glada innan start iaf.
Jo det ska jag tala om. För det första. Man bör ha tränat lite innan det här. Eller nej, man bör ha tränat ganska mycket innan det här. För det andra. Man bör ha sovit bra natten innan.
Och för det tredje vill man ha lite fäste ute i spåret. Inget ont om vårt vallateam och glid hade jag så det räckte och blev över (jag ber om ursäkt till alla jag åkte på bakifrån, men jag kan inte stanna i spåret). Men det var svårvallat och jag var i gott sällskap när jag vallade om 2 gånger under första milen. Helt omöjligt att få nåt fäste under dom där skidorna.
Efter att ha gråtit i 4 km kom jag fram till första vätskan i Hökberg. Här blev det, förutom den obligatoriska blåbärssoppan, omvallning för andra gången och efter det blev både humöret och fästet aningens bättre. Bara till att knata på och efter ca halva banan i Läde kom höjdpunkten; vår egna vätskekontroll där vårt underbara Serviceteam stod och matade oss med dricka, kex, uppmuntrande kommentarer (Du är FANTASTISK!!) och blixtrande kameror. Tack, har aldrig tyckt om Orion så mycket som jag gjorde där.
Trött tjej glider in till serviceteamet i Läde.
Bara till att fortsätta vägen mot Mora. Nedförsbackar har aldrig varit min grej och idag gick det inte alls. Skidorna fick knäppas av x antal gånger och jag fick snällt gå ner i kanten. Även dom minsta backarna var en plåga och jag hade inget att hålla emot med när huvudet ville ploga. Så då var det bara till att ta av sej skidorna och se glad ut.
Nästa vätska i Eldris satt fint. Lite blåbärssoppa och en halv bulle så orkade jag en liten bit till. Observera en liten bit till. Med ca 7 km kvar till mål dog jag. Alla energi var slut, jätteslut. Hade knappt styrfart och det var mer promenad med skidor på än åkning. Mina idoler i Mora Scoutkår bjöd på varm saft med ca 3 km kvar men det hjälpte tyvärr föga, det var bara väldigt gott.
Vätskekontroll i Eldris.
Till slut dök det upp, det efterlängtade in upploppet in i Mora. Tack gode gud, jag hade överlevt. Med stapplande steg kom jag i mål, la mej i en hög, och bröt ihop. Av trötthet och total utmattning. Det hade varit ett 4 timmar långt självmord. Och jag hade överlevt.
Lyckades ta mej bort till duschen där jag bröt ihop version två. Fick övertyga minst 3 tanter om att jag mådde bra där jag låg i fosterställning i korridoren utanför duschen och grät som en liten vettskrämd 3-åring.
En dusch var skönt. Och lite mat i stugan och ännu fler kommentarer från Tommy om hur fantastiska vi var gjorde ändå lördagen till en ganska trevlig dag. Grädden på moset var kvällens Melodifestival.
Hade inga större problem att somna den kvällen sen om någon undrar.
Lite suddigt men det var så vi kände oss på kvällen.
Dagen efter kan vi sammanfatta med ett ord: AJ! Aj överallt.
Tack så hemskt mycket till vårt serviceteam som ställde upp under hela helgen, det hade inte funkat så bra utan er. Och jag vet att Ida och jag satt där på kvällen och sa att vi aldrig mer skulle åka skidor, jäkla skitsport. Men njaaa... jag tar nog tillbaka det. Det är rätt mysigt ändå, såhär i efterhand i alla fall. =)
