Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Var är du ditt åttafotade monster??

 

Jag vet inte vad ni gör såhär en torsdagkväll men i Nättraby springer pappa och jag runt med varsin flugsmällare och letar efter en stor spindel. För stor spindel om jag ska vara ärlig. Så jag vill egentligen inte hitta honom. För då kommer jag skrika som en...som en...tjej??

 

Det hela började i förmiddags. Jag skulle koppla in pappas internet och behövde därför hitta husets telefonjack. Finkammade därmed varenda vägg från knähöjd och neråt. Kom till vardagsrummet. Drog undan gardinen bakom soffan i min jakt på telefonjack och där, på baksidan av gardinen, satt han. Monstret med åtta ben. Fick till ett skräckslaget tjut, flög 3 meter baklänges (sääääkert) och halvt dog.

Den var inte stor. Den var MEGASTOR.

Brukar inte vara så rädd för spindlar. Brukar kunna hämta en toffla och banka för glatta livet. Men inte en chans att jag gick nära den här, den skulle kunna äta mej levande.

 

Så jag tänkte: Pappa kommer hem ikväll, han får ta den då. Tror ni fanskapet sitter kvar? Nej såklart inte...

Och om han inte varit kapabel att själv öppna ytterdörren och gå ut så finns han alltså kvar i huset någonstans.

Så ja, här springer vi runt och letar efter Sture (alla spindlar heter Sture).

 

Vi lär ju märka om han springer över golvet, det kommer nämligen dunka av bara tyngden...

 

 

 

Pappa ropar från köket:

"-Susanne, det sitter nån här på golvet i köket. Kan du komma och bekräfta att det är han?

- Jag vågar inte...

- Du kan stå bakom mej"

 

Svar ja. Det var han.

SMACK. Nu finns han inte mer.

Nu kan jag nog sova lugnt inatt.

Om inte hans familj ska hämnas.

 

 

Försök aldrig göra något som du tror ska gå snabbare än det andra alternativet. För då tar det 100 gånger längre tid.

Som igår.

Skulle handla när jag åkte hem på kvällen. Klockan var ganska mycket och jag ville hem och laga lite mat.

Svängde in på CityGross. Såg att dom börjat med självscanning, perfekt. Det går ju fortare, så slipper jag stå i kö när jag ska betala. Nu var det i för sej typ 2 personer i hela butiken så det hade nog inte blivit någon kö men ändå. Självscanning går ju fortare.

Ska bara anmäla mej i den här lilla förbutiken utanför, det måste man ju göra första gången man ska använda självscanning. Och där var ingen kö heller så det ska nog gå fort.

Jo tjena.

Damen i förbutiken börjar lite förvirrat att knappa i datorn. Ber om legitimation och jag ska fylla i nåt papper. Det börjar uppstå en liten kö bakom mej...

Damen får inte riktigt ihop hur det är man gör det här utan ringer på förstärkning. Efter en liten stund dyker förstärkningen upp men förvrirringen kvarstår. Förvirringen ökar nog lite och kön bakom mej har utökats lite.

Det börjar kännas lite jobbigt. Jag hade hunnit handla klart på den här tiden.

En tredje människa kallas in som förstärkning.

"-Får vi låna din legitimation igen?

-Javisst.

-Nej men herregud, vi fyller ju år samma dag ser jag nu. Hahaha"

Så skulle vi skratta åt det en stund. Kön bakom mej börjar nu bli lite för lång.

Efter ytterligare lite krångel har dom äntligen fått ihop det. Vill inte ens veta hur många gånger jag hade hunnit handla på det vanliga sättet.

Men sen handlade jag med självscanning. Oj vad fort det gick.

 

=)

 

Min Norrlandsturne fortsatte, ungefär 30 mil till norrut.

Tog mej en liten busstur från Umeå till Luleå. Tur man inte somnade på den bussen för slutstation var Finland. Jobbigt läge att vakna där.

Anledningen till besöket i Luleå? Jo lilla lillasyster har bosatt sej där. Du kan inte flytta lite längre bort tror du? Nej just det, för då hamnar du också i Finland...

 

Tyvärr klarade jag inte av att komma tillbaka till stadsluft efter fjällvandringen och fick därmed en fin förkylningen med mej till Luleå. Så det var en ganska halvdöd Susanne som inte gjorde för mycket i Luleå tyvärr.

Följde med Kajsa till skolan ett par vändor och spanade lite, gick på upprop med ett gäng förvirrade utbytesstudenter, grillade i lite för kallt väder, shoppade för pengar jag inte har inne i stan och hade det ganska lugnt och skönt ändå. Tur Kajsas pojkvän har samma smått maniska intresse för Galenskaparna och ja, Kajsa är inte långt efter. Så ett tv-program om dom på lördagen och filmen Leif i måndags kväll. Man tackar. Claes Eriksson gör ingen besviken. =)

 

Avslutade besöket med att Kajsa och jag gick in i en stillastående snurrdörr, Kajsa gjorde bort sej på The Phonehouse och vi satt på MAX och pratade om hur nyttiga vi blivit. Ja just det ja...

Kan även konstatera att en vacker dag kommer jag att dö på en pakethållare bakom en trampandes Kajsa.

Punkt.

 

Som vi hade längtat, taggat, packat om väskan 18 gånger (det kanske bara var jag?) och försökt komma på den ena smarta lösningen efter den andra. Allt för att få väskan att väga så lite som möjligt. Ellen och jag hade gett oss på att torka lite mat och jag är fortfarande helt förundrad över hur liten maten blev. En hel långpanna grönsaker blev typ en deciliter. Helt galet. Men det gick ändå över förväntan med tanke på att det var första gången jag försökte mej på det. Det enda som tog skada var pappas trägaffel som fick agera ugnsvädrare hela natten men lite spill får man väl räkna med.

 

Så blev det äntligen vecka 33 och hela gänget på 7 personer satte kurs mot Umeå. Eller ja, Ellen var redan där och tog emot oss med öppna armar. Dock fick hon ta emot oss 4 timmar försent och anledningen stavas SJ. Inga kommentarer på det.

 

Jaja, hela gänget var till slut på plats i Umeå och dom sista förbredelserna tog sin början. All mat för veckan skulle efter noggrann planering inhandlas och tack och lov att Ellen familj är en cyklande familj. Att gräva fram 7 cyklar i lägenheten var inga problem och vi kunde glatt trampa iväg till Maxi.

Vi hittade allt vi skulle, mycket pasta och konstiga saker i pulverformat blir det men jag är ändå impad över hur bra mat vi åt under veckan sen.

Hem och packa det sista och maten fördelades mycket broderligt så alla fick kånka på lika mycket. 12 kg väska totalt, jo det får nog gå.

 

  

 

Det här var lite av en nybörjarvandring skulle man kunna säg. Egentligen var det nog bara Ruth som hade varit ute på liknande strapatser tidigare. Vi andra visste inte riktigt vad vi hade gett oss in på. Eller iaf inte jag, det närmsta jag kommer en fjällvandring är en eftermiddagspromenad upp på Högfjället i Sälen. Ja precis, ni hör ju själva... Men jag var sjukt taggad. Och jag blev inte besviken.

 

Söndag morgon och vi satte kurs mot Ammarnäs. Hann med att se både Lyksele och Sibylla i Sorsele innan vi till slut landade i Ammarnäs och vandringen tog sin början.

 

 

 

Vi hade sen en helt underbar vecka. Vädret var nog lite för bra och vi kunde inte ha valt en bättre vecka. Solsken och varmt i stort sätt hela veckan. Fantastiska vyer som är helt omöjliga att försöka beskriva med ord och bilder, det måste upplevas. Ett och annat myggbett ja, men det får man nog räkna med.

Jättemysiga fjällstugor och trevliga stugvärdar längs vägen. Världen är bra liten ibland också, dag 2 kom vi efter 19 kilometers vandring fram till Servestugan där stugvärden Nils hälsade oss välkomna och pratade en stund om allt mellan himmel och jord. Efter en stund fäste han blicken på min ROK-överdragsjacka som jag hade på mej och utbrast: "Du får nästan bo här gratis i natt".

Jahaaa. Det visade sej att Nils Karlsson (Pyssling?) var gammal Rokare och vi hade helt plötsligt många bekanta namn att gå igenom. Han hade övergett Ronneby nångång på 70-talet och sprang nu för någon klubb i Umeå. Trevligt värre men jag fick tyvärr inte bo gratis ;-)

 

         

 

Vid två av stugorna, Aigert och Tärnasjö, fanns bastu. Det var guld värt efter en dag med kängor och ryggsäck. Vedeldad bastu och så ett dopp i närliggande iskalla sjö. Ibland är livet bra underbart. I bastustugorna fanns även den mycket fiffiga duschhinken, en hink som försetts med ett duschmunstycke. Man kunde värma vatten med hjälp av bastun, fylla hinken med det varma vattnet, hänga upp hinken i taket, vrida igång munstycket och tadaaam så hade man en dusch. Johanna var den enda som vågade prova denna eminenta uppfinning.

Och fanns det inte bastu och möjlighet till varmvatten så bestod den dagliga "duschen" av ett dopp (eller en väldigt fin raggardusch) i närliggande bäck. Hade man tur var det 12 grader i vattnet. Hade man otur var det lite under 12 grader i vattnet.

I Tärnasjö var det inte bara bastun som var lyx. Några fiskegubbar puttrade in med sin lilla båt framåt kvällen och med sej hade dom nyfångad röding som vi fick köpa för (förmodligen) skamligt lågt pris. Herregud så gott det smakade med smörstekt röding till kvällsmat.

 

     

 

Dag 5 lämnade vi Syterstugan bakom oss och halva gänget, Ellen, Magnus, Ross och jag, tänkte att vi skulle ta och knata upp för Sytertoppen. Varför inte när vi ändå var i närheten? =)  Efter mycket om och men och långa diskussioner hade vi en plan om hur vi skulle lägga upp dagen. Upp för toppen skulle vi alla samma håll, dvs följa leden. Sagt och gjort. Vi gav oss iväg ganska tidigt på morgonen för att slippa känna oss stressade, det här skulle nog ta en stund. Grejen med Sytertoppen är att du måste uppför 3 toppar innan du är framme. Tyvärr måste du även gå ner mellan dessa toppar...

Men vi höll humöret uppe och kämpade på. Och det var värt besväret att halvt bryta fötterna på alla stenar, vilken underbar utsikt och känsla att äntligen komma upp, 1768 möh.

 

 

 

Vi lagade mindre god lunch, skrev i toppgästboken och jag tog geocachen som fanns där på toppen innan vi glada och nöjda började färden nerför. Nu blev också vår 4-mannagrupp delad i 2. Magnus och Ross tog den kortare men brantare vägen ner, Ellen och jag tog den lite snällare men längre. Vi hoppades att vi skulle ses senare på kvällen i Viterskalsstugan. En trevlig familj från Varberg vi träffat kvällen innan lovade även att efterlysa oss om vi mot all förmodan inte skulle dyka upp i stugan. Med det i åtanke började Ellen och jag vår vandring som för första och enda gången under veckan gick utanför leden. Tur vi hade karta och kompass. Och en glaciär att följa.

Till en början undrade vi vad i hela världen vi gett oss in på. Okej att vi skulle gå utanför leden men det här var inte ens gångbart. Vi fastnade bland stora klippblock och veckans enda regnskur dök upp. Halt och livsfarligt skulle vi vilja sammanfatta denna del av vår eftermiddag. Sen blev det bättre, tack och lov, och vi hade en trevlig tur innan vi kom på leden igen den sista biten mot Viterskalsstugan. Där var resten av gänget redan på plats och fördelen med det var att middagen redan var lagad. Mums! Familjen från Varberg var även glada att dom slapp efterlysa oss.

Sista kvällen i en fjällstuga. Vi gjorde det vanliga. Drack Varma Koppen, spelade kort och mådde oförskämt bra. Enda skillnaden var väl att vi inte hade någon kamin att ställa tandkrämen på, snacka om förvirring...7

 

 

 

Trots ganska trötta ben och lite värk här och där gick sista etappen ner mot Hemavan bra. Där hade vi några timmar att slå ihjäl innan bussen skulle ta oss tillbaka till Umeå. Vi passade på att undersöka Icas utbud både en och två och tre gånger och dessutom bli fotograferade av en fotograf som jobbade för nån tidning där uppe. Han tyckte det såg så trevligt ut när vi satt och hade picknick utanför Statoil... Tur man kände sej så snygg och fräsch efter att inte ha duschat på ett vecka, och gått i samma kläder i en vecka. Luktade säkert hallon om det sällskapet.

 

    

 

Bussresan tillbaka till Umeå var spännande. Vi skulle kunna kalla den 6 timmar fotsvett. För det var nog så alla andra på bussen upplevde den. Vårt lilla gäng parkerade längst bak och ja, vi ville ta av oss kängorna. Doften som sen uppstod och dröjde sej kvar hela vägen till Umeå var helt oslagbar. Framför allt när ac i bussen inte fungerade. Vi bjuder på den.

 

I Umeå fanns en dusch. Och en pizzeria.Tack.

Och tack för en helt fantastisk vecka allihopa. Jag känner mej inte lika nybörjaraktig när det gäller fjällvandring längre och jag hoppas det blir fler vandringar.

 

 

 

 

Det finns handboll. Och så finns det magsårshandboll. Det är sånt svenska landslaget sysslar med. Sista halvminuten fick jag lämna tv-soffan, det gick bara inte att titta mer. Jag fick stå i köket och lyssna...

Herregud. Avgör lite tidigare nästa gång är ni snälla, inte när det är 4 sekunder kvar.

Det är lite märkligt med just handboll tycker jag. Att spela handboll är ju pisstråkigt, det kan ju ha något att göra med mitt fantastiska bollsinne men skit samma. Men att titta på handboll, det kan vara nåt av det roligaste som finns. Det är spännande (jo tjena), det händer nåt hela tiden, Staffan Olsson är snyggare än nånsin och helt omöjliga skott går in i mål. I looooove it.

Nu fick i alla fall danskarna så dom teg. Eller ja, det är ju ingen som fattar vad dom säger ändå.

Imorgon blir det semifinal mot Ungern. Himla oflyt bara att jag sitter på ett tåg då med mobiltäckning obefintlig. Min anonyma läsare får nog rapportera... ;-)  

 

Till sist. Tidernas bästa kommentar av SVT´s kommentator precis efter att matchen tagit slut.

 

 

Så var det dags för sommarens andra flytt. Inte för att det var min flytt lika mycket den här gången men ändå, det var pappas flytt och då blir man lite indirekt inblandad vare sej man vill eller inte. Så jaha, vi packade ihop och städade lägenheten i stan och tog hela picket (?) och packet och flyttade till hus i Nättraby. Det där med lägenhet var nog inte pappas grej...

Nättraby ja, hej och välkommen tillbaka. Mycket kan man säg om den där hålan men jag trivs oförskämt bra där och känner mej väldigt hemma. Och så värst långt ifrån gamla huset hamnade vi inte heller för den delen.

 

Flyttlådor är kul. I lagom mängder. Nu är det inte så kul längre. Men det börjar ta sej, det ser iaf ut som om någon försöker bo i huset. Så jag har nu övergett tredje världskriget på Långö och flyttat till Nättraby för mina sista sommarlovsveckor inann det bär av till Skåneland och Lund igen. Tur jag kan det där med att bo i väskor och lådor över sommaren...

Nu är snart en vecka i huset avklarad och det blir nog bra till lilla pappsen. Och det är rätt bra för mej med, nu blir det cykel till och från jobbet så lite duktigt kan jag känna mej när någon annan träning inte hinns med denna veckan. Förutom att väckarklockan ringer lite för tidigt på morgonen så är det rätt najs att trampa dom drygt 12km till jobbet. Efter en dusch och andra frukost på jobbet är man pigg och vaken tills det är dags att stämpla in kl 8.

 

I helgen övergav jag flyttkaoset i huset lite och parkerade för första gången i år på stranden i några timmar. Fredrik var på besök och pensionärsparet hade ju några korsord att ta sej igenom. Det gick sådär men vad gör väl det när man har Singoalla-kexen med sej.

Om det är lite pensionärsvarning på korsorden så jämnade vi ut det ganska bra genom lördagens biobesök. Med Ida som sällskap blev det Madagaskar 3. Ja man får se sånna filmer på bio för dom klockrena kommentarerna avlöser varandra och med ett par 3D-glasögon på var kvällen komplett.

 

Tyvärr tog helgen slut, verkligen hatar när det händer, och sista veckan på jobbet tog sin början. Nu är snart den veckan också slut och då väntar nya äventyr...

 

 

 

Vi överlevde. Huset överlevde. Halmstad överlevde (tror jag).

Och nu är det bara 49 veckor kvar till nästa års spektakel. Jag längtar redan.

 

Det var alltså O-Ringen om någon undrar. Efter att ha packad Hjördis med lite för mycket packning, bland annat 10 flak öl tyckte vi var en vettig packning, så rullade Lena,  Emil och jag mot Halmstad. Stackars Emil, icke-orienteraren som skulle överleva en vecka på orienterarnas heliga vecka. Men han såg ut att må ganska bra han också efter 7 dagar i kaoset.

 

 

 

Att bo i hus har ju blivit lite av en tradition och traditioner ska man hålla på. I år blev inte letande av hus en jättejobbig process eftersom Stefans snälla syster vågade hyra ut sitt till familjen som i år bestod av 9,5 (Ja Ruth bodde bara där halva veckan) galningar. Efter lite snarkningar, förkylningar och annat skoj hade folk blivit både utkastade om omflyttade och alla fick hitta sej en liten hörna av varierad kvalitet att parkera på. Men om jag får säga det själv, vi hade det oförskämt bra i huset.

 

När en familj på 9,5 människor, varav 7 grabbar, ska äta så går det åt lite mat. Första kvällen spenderades på Maxi. En fullproppad kundvagn senare kom vi ut och lyckades till slut få in allt i bilen. Ganska nöjda över det åkte vi hemåt och kunde konstatera; Jaha, det var mat för två dagar...

 

Så till veckans huvudsyfte (nej inte Sjätte); orienteringen. Dom två första etapperna gick i Simlångsdalen och den spännande fajten i D21 Superfet kunde ta sin början. Lena inledde veckan starkt och tog en förkrossande seger över Ida och mej. Ida skulle ju i för sej kunna skylla på sin dumma rygg som bara ställer till med besvär. Vad ska jag skylla på?

Dag två lyckades jag slå Lena med hela 40 sekunder, Idas rygg fortsatte bråka.

 

  

 

Etapp 3 förföyttade vi oss ut till kusten och orientering bland sanddynorna väntade. Springa i sand är så fantasktiskt skönt, två steg framåt och ett tillbaka. Däremellan är det mest bara mjölksyra.

Jag lyckades knapa in ytterligare nån liten minut på Lena. Ida och hennes rygg hade tyvärr sprungit färdigt för veckan. Typiskt. Hoppas på ny tremanna-tjockisfajt nästa år.

 

     

 

Efter 3 dagar får man fira att man lever, och att man kommit mer än halvvägs. Det gjorde vi genom att parkera på en uteservering på Lilla Torg i Halmstad. Det blev en alldeles utomordentligt trevlig kväll som avslutades med fotoorientering och lek i lekparken. Nej vi är inte för gamla.

 

   

 

Efter 3 dagar i skogen fick orienteringskunskaperna vila lite. Av vissa anledningar har vilodagen bytt namn till aktivitetsdagen och det är nog tur det, jag vet inte när jag vilade på vilodagen sist...

I år packade vi in Lena, Emil, Linda och mej själv i Hjördis och intog snällt vår plats i bilkön. Ja det var nämligen några fler som tänkte att dom skulle åka till Tylösand. Typ alla tänkte det. Men efter en halv evighet i bilkö och en konstig gubbe på en bensinstation så kom vi fram till Tylösand. Eller ja. Emil gjorde som alla andra och satte kurs mot stranden. Vi andra 3 plockade fram gps och gick rakt ut i skogen.

12 cacher och en fantastisk picknick senare hittade även vi stranden. Vi tryckte ner oss på den halva kvadratmeter som fanns ledig och intog schtek-position. Till och med badkrukan Susanne vågade sej i havet för både ett och två dopp. Jag är lite imponerad över mej själv.

Aktivitetsdagen avslutades på Torget i Halmstad där hela gänget dök upp och vi åt glass och hejade på eliten som sprang sprint. Mycket bra dag.

 

    

 

Etapp 4 och 5 sprang (kröp?) vi på Nyårsåsen. Det var äckligt varmt, det var svettigt, det var kuperat men det var även faaantastiskt trevligt. Ruth och pappsen hade gjort entre på O-Ringen och Ö3 skulle få sej en omgång av dom. Även den interna fajten dom två emellan skulle fortsätta. Det blev oliiiiidligt spännande men pappa knep den segern med en marginal på 35 sekunder.

Själv fick jag se mej besegrad med 2 minuter på fjärde etappen av Lena. Kanske inte oliiidligt spännande inför jaktstarten sista dagen men lite kul att vi lyckats vara lite jämna iaf. Med ett försprång på 5 minuter och 24 sekunder skulle Lena ge sej ut sista dagen. Och den jäklen hade mage att dryga ut försprånget och efter 5 dagar i skogen fick jag se mej besegrad med totalt 7 minuter och 38 sekunder. Det kan jag leva med. =)

 

   

 

Så var det helt plötsligt bara en etapp kvar, den Sjätte. Enligt alla traditioner började kvällen med pizza där det i år blev krig om sista smulan. Nästa år är det nog lika bra att beställa en familjepizza. Var alltså. Därefter umgicks vi med Klas och Sivert en stund men efter att dom drunknat kom kortleken fram istället. Ja Klas och Sivert var alltså två myror...

Det blev ändå en ganska lugn förfest där den stora underhållningen var hästkapplöpning fast orienteringsvarianten. Det var sprint, det var ultralång, det var jaktstart och det hela avslutades med sjätte. Underbara regler och en helt klart engagerad publik gjorde det hela lite roligare än vad det förmodligen var. Jonathan glömde bada naken i grannens pool men det kommer ju fler O-Ringen.

Så skulle vi ju ta oss till själva festen, tack alla snälla chaufförer som såg till att hela gänget kom dit.

 

      

 

Vi började med lite toahäng och vi var alla på g. Ja på camping G alltås. Mötte upp lite annat trevlig folk och höll ett mycket viktigt möte mitt på vägen innan vi sa hej till vakterna och gick in och svängde loss resten av kvällen. En svagt gnagande känsla av att man kanske börjar bli lite för gammal för det där men samtidigt hur kul som helst. Tack alla för en jättetrevlig kväll.

Till slut blev vi för gamla, iaf Fredrik och jag och vi avslutade kvällen med en nattlig promenad genom stan (tjalalalala, stimpengar på den...).

 

Packa, städa, packa, städa och sova i bilen hela vägen hem. Det var lördagen det och veckan var slut. Hatar när det händer. Men det är snart dags igen, vi letar boende i Boden för fullt. Bara 49 veckor kvar då.

Tack för mej. Tack. Hej.