Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Ungefär så är det. Efter x antal påtryckningar från bland annat min kära mor tänkte jag att jag skulle försöka mej på det omöjliga; Att uppdatera bloggen.

Att skriva ett blogginlägg i sej är inte omöjligt, nej nej, jag har övat. Jag menar mer att det senaste inlägget skrevs 10 juli 2013 (!!!) och att jag nu ska försöka ta ikapp 6 månader och 9 dagar. På ETT inlägg! Helst något kortare än Strindbergs samlade verk. DÄR har vi det omöjliga.

 

Vad har liksom hänt på 6 månader och 9 dagar?

Jag skulle för enkelhetens skull kunna svara: Inget särskilt. Och sen bara fortsätta den här bloggen som om ingenting har hänt. Men så lätt kommer ni (mina 3 hängivna läsare?) inte undan ;) Och inte jag heller.

Och med tanke på att jag kan skriva en halv avhandling om en förmiddag är jag då lite nervös inför det här projektet. Så för att göra lidandet kort (och min skrivkramp hanterbar) har jag ett förslag.

Jag kommer att nämna de stora sakerna som har hänt. Så ni vet ungefär var jag har hamnat fram till idag. Skippar något mindre viktiga saker som att jag köpt nya gummistövlar och att jag sett Bengan Johansson i Halmstad (wohoo). En och annan bild kanske får dyka upp för att hjälpa den här sammanfattningen på traven.

 Okej då börjar vi. Ska försöka mej på någon slags kronologisk ordning. Sommaren tog slut innan jullovet iaf, så mycket vet jag.

 

- Lurade med mej pappa och lillasyster till Dalarna. Detta för att jag behövde en hejaklack när jag skulle klä ut mej till kassler och hoppa i den iskalla (15 grader) Västerdalälven. Även min Lindasp hade äran att få ingå i denna hejaklack.

Jag simmade. Dom gick brevid och hejade (och säkert skrattade åt min fantastiska outfit).

Thats it. Tjejklassikern del 3 var därmed avklarad. Tack Vansbro.

 

     

 

- O-Ringen i Boden. Boden!!! Vet ni hur långt det är dit? Nej inte vi heller för vi flög. Sjukt smidigt. Ännu smidigare när lillasyster bor i Luleå och kan stå för transporter cykeluthyrning. O-Ringen var lika jobbigt och trevligt som vanligt. Vi sprang orientering, grillade korv inomhus, slogs med myggen och åt godisremmar. Med andra ord var allt i sin ordning.

 

   

 

- Tur jag hade en så lugn och stillsam "semester". Efter en veckan O-Ringen väntade en vecka Fjällvandring med Stefan och Fredrik. Vandringen gick mellan Nikkaluokta och Vakkotavare, och så en extra natt på Saltoluokta för mej och Fredrik. Där åt vi världens bästa 3-rättersmiddag. Okej, allt är en gott efter en vecka pulvermat.

Just det, glömde säga: Vi traskade upp för Kebnekaise. Aldrig förr har så mycket sten legat på ett ställe. Vi hade snöbollskrig och sen gick vi ner igen.

 

      

 

- Det blev september och jag fick för mej för andra gången att jag vet vad jag vill blir när jag blir stor. Så flyttlasset gick ännu en gång till Lund, Kämnärs närmare bestämt.

Här bor jag nu, läser Kandidatprogrammet i Naturgeografi och Ekosystemanalys. Trivs som fisken i vattnet. Det här var mycket mer min grej. Nu får man både läsa böcker, räkna obegriplig fysik och åka ut och krama träd på riktigt. I love it.

 

      

 

- Blev nolla en gång till. Men den här gången satt knäna kvar så jag ser det som ett framsteg.

Under hösten har det varit plugg, plugg och plugg. Fast om man jämför med LTH är det semester. Jag gillar det här tempot.

 

 

- Åkte till Stockholm. Den här gången fick mamma och Fredrik åka med som min berömda hejaklack. Äntligen skulle den där Tjejklassikern slutföras. Om jag så skulle krypa runt Lidingö.

Det behövde jag tack och lov inte. Jag sprang. Och stukade foten. Och fortsatte att springa.

Med en bandagerad fot och en efterlängtad medalj åkte en sjukt nöjd tjej hem. Tjejklassikern var genomförd. Det tog bara 2,5 år...

 

   

 

(Det går rätt bra det här, kort och koncist. Och bara för att speeda på ytterligare skippar jag större delar av hösten. Det hände inte så mycket spännande. Klarade första tentan, fick punktering på cykeln, orienterade på Bornholm...bla bla... Vi går vidare).

 

- Jul. Jo nu hoppar vi dit. Hösten är ändå bara ett långt mörker.

Jag tog jullov. Fast för första gången ett jullov innehållande plugg. Tentan skulle dyka i januari så det var inte så mycket att välja på. Lite ledigt måste man också ha. Och det hade jag.

Julafton i Eskilstorp, mellandagar i Karlskrona, nyår i Furuboda och några dagar till i Karlskrona. Det var det jullovet.

 

     

 

- Tillbaka i Lund. Andra tentan skriven. Resultat väldigt oklart. Den eviga väntan på tentaresultat har början.

Förkylningstimmarna har minskat och sömntimmarna ökat, det tackar vi för. Det har lett till att även träningstimmarna har ökat något, det tackar vi också för.

 

Slut på uppdatering. Herregud.

Något slags personligt världsrekord i kortfattning (?).

Hoppas ni överlevde.

 

Ciao!

 

 

 

 

Det heter inte arbetslös, det heter semester. Och det var det jag hade i 3 veckor i juni. Aldrig förr har väl 3 veckor gått så fort. Men ja, jag hann ha semester några dagar iaf. Lite slapp i Halmstad några dagar är väl det jag kan kalla semester. Resten, ja... Fullt ös medvetslös? Det är lite så jag jobbar tyvärr.

 

I vilket fall som helst så passade jag på att göra en sån där rensning/inventering av mitt liv som är nerpackat i kartonger i källaren. Tyckte det kunde vara bra om jag någon gång skulle få för mej att flytta hemifrån. På riktigt för en gång skull kanske. Känns som jag har försökt ungefär femtioelva gånger. Och ändå så bara slutar det med att jag flyttar hem igen. Skoj. Eller inte.

Jaja, nån gång ska nog även jag lyckas med det. Helst inom en ganska snar framtid.

 

Så jag tyckte att det kunde vara bra med en liten genomgång. Så man vet vad man har och vad man inte har. I mitt fall är det mycket enklare att svara på vad jag inte har. Det svaret är en osthyvel.

Jag skämtar inte, det finns ALLT i dom där kartongerna. Snälla ge mej en lägenhet så jag får packa upp kartongerna.

Osthyvel ja, det ska nog inte bli så dyrt att flytta hemifrån trots allt. ;-)

 

Men det bästa med en sån här rensning är ändå allt kul man hittar, som man totalt hade glömt bort att man hade. Grejer som legat nerpackade i evigheter och som helt plötsligt får komma ut i dagsljuset.

Vissa grejer minns man och vissa undrar man vad sjutton man har hittat...

 

Jag bjuder på lite bilder från spektaklet. Som sagt, ibland undrar man vad allt kommer ifrån.

 

 

Livet är bra orättvist ibland.

Det var inte din tur än, inte på långa vägar än.

 

Jag är övertygad om att du kommer fortsätta sprida glädje var du än är. På samma sätt som jag såg dej sprida glädje under mina två säsonger i Åre.

Du var barnens stora idol och såg varenda knatte. Ingen var bortglömd hos dej.

 

Vila i frid My.

 

 

http://m.expressen.se/nyheter/24-arige-instruktoren-stortade-mot-doden/ 

Jag skäms lite när jag läser artiklar om hur stor arbetslösheten är bland unga människor idag. För här går jag och beklagar mej över att mina 3 veckor semester/mellan två jobb/arbetslös går alldeles för fort. Jag skulle alltså har velat vara arbetslös lite längre? Eller? Så får man inte säga, fyy...

 

Men ja. Mitt jobb på Sitac tog alltså slut sista maj. Det var väl inte riktigt meningen att jag skulle vara där så länge men jag klagar verkligen inte. Trivdes kalasbra med mitt brummande monster bredvid mej (nej jag menar inte Håkan). Det är nästan så jag saknar den där skannern lite, vi kom rätt bra överens för det mesta.

Nu får Frida och dom andra hålla ställningarna. Saknar mina arbetskompisar också. Det var en spretig samling människor men jag trivdes som fisken i vattnet. Passade nog bra in i den där skaran. Fick med mej en fin stekpanna hem som present med instruktionen "du kan ju alltid slå Fredrik om han är dum..." Okeeej, eller kanske inte. Men jag lagar gärna mat i den, tack tack. :)

 

 

Så var det dags igen. För åttonde (!!) gången stövlade jag inte på Kustbevakningen i måndags när årets sommarjobb drog igång. Stackars myndighet, dom blir aldrig av med mej. Den här sommaren hittar man mej i receptionen där jag kopplar folk till fel telefonnummer och skickar turister till fel adresser.

Dessutom hittar man mej på ekonomiavdelningen där jag, håll i er nu, skannar papper. Kan lätt skriva skanningsexpert på mitt visitkort (när jag nu skaffar ett sånt) utan att skämmas.

Men det är kul med lite omväxling och dom här 5 veckorna kommer vara över innan jag hinner blinka.

 

Snart är första veckan avklarad. Imorgon väntas det tårta på jobbet har jag hört rykten om, det vore synd att missa.

 

Adjö och tack för fisken.

10 mil borde alltid vara 9,7. Vad mycket trevligare allt vore då. Eller?

Fast nej. Så förbaskat trevligt var det inte. Hade jag överlevt 97 kilometer hade jag nog baske mej överlevt 100 också. Rumpan och benen var ju liksom redan förstörda ändå.

 

Det kallas alltså Tjejvättern. 10 mil (fast bara 9,7 då) cykel i Östergötlands vackra natur. Så mycket av Vättern hinner man tyvärr inte se. Men det lilla man faktiskt hinner se är superfint. Utsikten uppe på Ormberg är otrolig. Hade jag inte känt liiiite tidspress hade jag lätt kunna stanna där uppe en stund och njuta.

 

Men jag hade lite tidspress på mej själv. Inte mycket ska tilläggas men under 4,5 timme hade ju varit trevligt och mamma ville jag helst hålla bakom mej. Så det var inte riktigt läge för spontana njutar-pauser. Det fick räcka med dom 3 vätskestationerna utmed banan. Där blev det påfyllning med blåbärssoppa, bulle och banan. Mums.

 

Hur gick det då?

Jo tack. Jag hade krafter till 8 mil. Dom två sista var smärta som bara skulle genomlidas.

Men det gick och jag är nöjd. Bommade spurten med ett par minuter tack vare en liten broöppning över Göta Kanal. Hur tänkte ni där Motala?

 

Aja, en bra helg med mamma och världens bästa coach.

Efter loppet åkte vi på rehab i Eskilstorp. Lika lugnt och skönt som vanligt.

 

Tack för mej.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror sommaren lite försiktigt har sagt hej. Och för min del får den gärna hålla sej på det här försiktiga stadiet. 30 grader varmt och grilla sej själv är inte riktigt min grej. Som den tråkiga svensk jag är tycker jag lagom är bäst. Lagom varmt. Lagom mycket sol.

Hur som helst.

Med sommarens intåg följer en del händelser med. Examen är en av dom och Fredrik kan sträcka lite extra på sej nu och tillägga titeln Civilingenjör på visitkortet. Bra jobbat hörru!! Förstår att du kommer sakna Klas-Ernald och microköerna på L-vägen men jag hoppas det ska gå bra ändå.

Detta (och diverse födelsedagar) firades med kalas i Eskilstorp. För att piffa upp kalaset lite extra passade hunden på att rymma och Jennie fick ett träningspass utöver det vanliga. Vi hejade på så gott vi kunde från köksfönstret.

 

Helgen efter var det dags för kalas igen, fast av lite annan sort. Bröllop i Kulltorp och oj så fint det var. Jättefint brudpar och en jättetrevlig fest efteråt. Om någon frös på festen så mådde inte den människan bra för toppnoteringen för temperaturen i lokalen landade på 28,2 grader. Det räckte gott och väl för att tro att man fått feber och ville bada i en isvak.

Något bad i isvak blev det inte men däremot fina sånger, filmer, och bildspel. Lambada-dansen överlämnade jag dock med varm hand till Jennie. Hur det gick har jag inga säkra uppgifter på.

 

Tack för trevliga helger.

Nu väntar semester. SÅ JÄKLA NAJS!!  =)

 

      

 

 

 

 

Så till spektaklet vi älskar att hata. Fast jag älskar att älska det. Det är precis på min nivå när det gäller trams och musiksmak och jag älskar att kritisera och döma ut. Jo för det får man en sån kväll och ärligt talat, ganska så ofta undrar man "Hur sjutton tänkte dom här?".

 

Årets upplaga av Eurovision Song Contest ägde då alltså rum i Sverige, nämen gud så trevligt. Och det har ju aldrig hänt att ett land har vunnit två år i rad och jag är ledsen Robin, inte en chans att det skulle hända i år heller. Antingen måste man ha en grymt bra låt eller helt enkelt bara skämma ut sej så mycket som möjligt, och vår kära Robin lyckades inte med något av detta.

 

Skämma ut sej i finalen var det inte så många som lyckades med i år, Serbien hade ju tack lov åkt ut redan i semifinalen. Men ja, vi har ju Grekland. Dom skämde nog ut sej för alla andra också...herregud. Som någon hade skrivit på facebook efter finalen: "Nog för att vi visste att dom hade problem i Grekland men att det var så här illa..."

Katastrof. I mina öron var även Norge en katastrof men det verkade gå hem i Europa. Hon sjöng säkert hur fint som helst men synd att dom hade förstört låten med musik som genererade huvudvärk.

 

Bäst då?

Jo, Petra Mede och Lynda Woodruff. Jag älskar er. Så underbara genom hela denna cirkusen. Hejaheja. Nu får Danmark något att bita i till nästa år. Danmark ja, dom verkar tycka om när ESC går i Sverige. Vinst 2000 och vinst nu igen. Och en välförtjänt sådan. Bra låt som redan har fastnat på hjärnan, och helt klart snyggaste klänningen under kvällen.

Fast mina röster landade hos Ungern. Världens myslåt, den går varm på Spotify här hemma.

Avslutar med den låten tror jag. Och ett fantastiskt klipp med Lynda Woodruff.

 

 

Vissa dagar har det känts som om vi skippade våren i år och gick direkt från vinter till sommar. 25 grader varmt, tryckande värme och ingen luft att andas. Dessutom ser man (jag?) ut som en kräfta efter en dag ute. Så tur att det har varit vår några dagar, våren är bäst. För min del hade det gärna fått vara vår hela sommaren och sen vinter igen. Det är lagom varmt ute, allt är ljusgrönt och fint och man blir inte sönderbränd om man råkar ta av sej jackan. Det hade varit najs om det höll i sej några månader.

 

Jag får njuta så gott det går så länge våren är här. En promenad längs Nättrabyån är ett bra sätt att göra det på.

 

 

 

Så uttryckte min kära vän Lena det. Halvvägs till ångest och kvart i döden. Men jag vet inte. Känner inte att jag har så mycket ångest (inte över det iaf...) och med tre kvartar kvar känns döden ganska avlägsen.

Vad sjutton pratar den här förvirrade damen om? Jo hon råkade fylla 25 år förra veckan.

 

Födelsedagen var nästan som en vanlig dag. Jobbade, åt tårta på jobbet (ja det är precis som en vanlig dag, tro mej. Vi måste sluta äta så mycket tårta på jobbet.), skannade lite fler papper och sen stämplade jag ut för dagen med mina kollegors vackra skönsång ekande i huvudet. Tack.

 

På kvällen blev det middag på Harrys med mamma och pappa. Efter väldigt god mat och några paket åkte en mycket äldre och visare dam hemåt.

 

För att inte göra någon förvirrad fortsatte vi att äta tårta några dagar till på jobbet. Har vi inget att fira så hittar vi på nåt. Annars duger alltid förklaringen "det var bara så längesen vi hade tårta..."

 

Jaha, lagom lång jobbvecka  på 3 dagar igen, I like it! Sen blev det finbesök...woop woop... Hela vägen från Vaggeryd hade både Lena och Sören lyckats förflytta sej. Bra jobbat! Vad som hände följande dagar behöver vi inte gå in på jättemycket. Ni kan det där nu. Men Lena och jag hade inte setts på jääääättelänge. Så ja, vi behövde prata tjejsnack, vi behövde nörda geocaching, vi behövde äta lunch på ett ställe där det finns lämpliga eluttag och vi behövde äta glass och gåendes finkamma en hel stad. Jag älskar den här hobbyn. =)

 

    

 

På lördagen blev det även ett litet kalas här hemma i byn för att fira den där 25-åringen. Vill börja med att säga tack till min diskmaskin Lena och till min dammsugare Fredrik. Ni underlättade mycket och hjälpte den där halva ångesten att hålla sej just halv. ;-)

Och tack till släkt och vänner för en trevlig kväll och fina presenter. Presentkorten och slantarna har nu resulterat i en klocka och ett stormkök, helt perfekt. Tack tack!!

Tack Sandra för ett jättefint fotokollage, tänk så söta vi var när vi var små. Och tack Fredrik för att du offrar hela din värdighet och följer med mej på Diggiloo i sommar.

 

 

Efter att min personliga diskmaskin Lena gjort ännu en insats däckade 4 trötta själar i soffan. Det tar på krafterna att ha kalas, man är ju inte 24 längre...

 

Helgen avslutades med ännu mer geocaching. Den här gången fick vi göra ett försök i Ronneby, det är inte så mycket kvar att leta efter i Karlskrona. I Ronneby gick det bra ibland och lite mindre bra ibland. Det där med longitud och latitud är inte alltid så lätt att hålla koll på. Tur att vi tyckte det var roligt att räkna om allt 25 gånger. Och tur att Justteri var med och tyckte att trädklättring var en lämplig aktivitet. Det tyckte inte Tjockmongo och Sussilull. Inga poliser den här gången iaf som misstänker oss för bombverksamhet, man får vara glad för det.

 

Over and out.

 

 

 

Ja men i den här takten så blir det säkert 12 inlägg om året. Tid och ork är tyvärr inget som växer på träd har jag märkt. Men jag saknar min lilla blogg emellanåt. Typ nu ikväll när jag för första gången på länge har en halv sekund över. Så här kommer en uppdatering, eller ett försök till det i alla fall.

 

Vad har hänt sen sist?

 

Vi kan börja med födelsedagsbarnet, ett av dom. Fredrik tyckte det var dags att fylla 25 och Grattis Grattis säger jag. Hans familj bjöd på vacker sång på morgonen och det var sen en finfin dag i Eskilstorps skogar.

 

 

Födelsedagspartajet var redan avklarat sen några veckor tillbaka då herrarna Johansson och Leo bjöd på en trevlig tillställning i Bredaryd.

Som present blev det MissLi-konsert i Karlskrona helgen efter. Men först skulle vi överleva varsin orienteringsbana i Påryd och en shoppingrunda i Kalmar. Det gjorde vi, överlevde alltså.

Egentligen var nog energin ganska slut men en middag på Stars satt fint och sen var vi redo för konsert. Konsthallen var stället för kvällen och det gick ju bra sist vi var där? Eller? Fråga Martin Söderberg.... =P Nu bytte vi alltså ut Martin mot MissLi. Det var en jättemysig kväll med bra musik, hon är häftig den där tjejen. Även halva Kustbevakningen var där, trevligt med många bekanta ansikten.

Tack MissLi för en jättebra kväll och Grattis igen min älskling!

 

 

Jaha, fortsatte med en lagom jobbvecka på 2 dagar. Så borde alla jobbveckor se ut. Jag tog sen mitt pick och pack (förutom sovsäck, luftmadrass och kudde och annat som tar för mycket plats på flyget. Det fick Roktompa den stora äran att transportera) hela vägen till Uppsala. Där väntade några fina dagar med fina människor. Våldgästade Ida och vi hade det så mysigt så, precis som på den gamla goda tiden när korridoren kändes för bred och vi fick sova över hos varandra.

Appropå den gamla goda tiden. Det blev en nostalgi-tripp med Karna när vi betade av Borgen the Movie 1 och 2. Och så äntligen, efter ca 2 år blev det till slut fika hos Rebecka och Pontus, jag vet att ni hade saknat mej ;-) Jag hade saknat er iaf!

 

                        

 

Från Uppsala var det sen inte så långt till Kungsängen dit det var dags att förflytta sej på lördag morgon. Med sjukt snygga naglar i ROK´s och Orions färger åkte jag och Ida iväg. Det vankades 10-Mila, mmm orienteringsmys när det är som bäst.

Efter att ha trollat fram ett kök på förläggningen och sen lika fort trollat bort det igen fick vi lite mat i magen och åkte sen ut till tävlingen. Det skulle ju springas också var tanken. Hade skrämt kroppen med en hel tävling innan 10-Mila, nämligen Kalmars tävling i D21 kort. Varför finns inte 10-Mila kort? Säger hon som fick kortaste sträckan...  Men ja. Det var sjukt lång i min värld.

Sträcka 3 skulle alltså avklaras. Det gick väl ungefär som förväntat. En bom, annars okej orienteringsmässigt. Benen hade jag glömt hemma men det visste jag. Tur resten av laget hade sina ben med sej.

 

När man har gjort sitt på 10-Mila så börjar helt enkelt själva mysdelen. Strosa omkring på TC, spana i sporttältet, äta lite viltkebab och sen invänta mörkret. För det är då det är som bäst. Herrstarten och första växeln fick det bli i år, älskar att se dessa guppande lampor i skogen. Ja jag är lite knäpp i skallen men tro mej, jag var i gott sällskap där på TC.

 

       

 

Tillbaka till förläggning och sova några timmar innan det var dags att åka ut igen för att hinna sel målgången.  Vinnarlagets målgång alltså. ROKs målgång hoppas jag att någon var kvar och såg. Att ROK ens fick ihop sitt herrlag är en bedrift bara det. För många återbud och för få reserver och kaoset var ett faktum. Nån från OK Bävern? Nån från Ukraina? Nadiya från Orion? Ja precis, Kratov fick bara hämta henne i damduschen först...

 

Alla kom i mål, även om jag missade både Fredrik och ROKs lag. Men minibussen mot Nättraby skulle tydligen avgå. Eller ja, jag fick köra den själv nästan hela vägen hem. Men det gick bra.

 

Allt för nu.

Over and out.

 

 

 

 

 

Nej kanske inte men jag tänkte jag skulle slå två flugor i en smäll och använda denna fina text som en inledning. Den handlar ju både om våren och är dessutom komponerad av två fina herrar vid namn Anders och Måns. Och där har vi nog innehållet sammanfattat i detta stundande inlägg.

 

Vi börjar med Anders och Måns. Fick biljetter i julklapp till deras show Primater med topplån. Så i torsdags kväll tog jag min kära pojkvän och knatade iväg till teatern i Halmstad. Ja den är svårare än man tror att hitta, trots gigantiska bokstäver som säger TEATER över hela fasaden.... ;-)

 

Showen ja. Dom får vara hur tramsiga dom vill men det var det bästa på länge. Tror jag skrattade oavbrutet i 2 timmar och Fredrik gnällde över träningsvärk i magen dagen efter. Jag tror det får räknas som ett bra betyg. Dom sjöng fina sånger om firmafester, försökte förklara människans utveckling och hur vår inre apa ibland fattar våra beslut, lekte lekar utan regler och aldrig förr har så många legat dubbelvikta av skratt när någon förklarar dom olika programmen på en torktumlare. Helt klart det bästa under kvällen, kommer aldrig kunna tumla något utan att fnissa lite för mej själv. Vill jag ha det skåptorrt, skåptorrt +, stryktorrt, mycket torrt eller extra torrt?

Tack Anders och Måns för en grymt rolig kväll och tack Fredrik för julklappen, precis vad jag behövde (näst efter två skruvar och ett hyllplan till bokhyllan Einar).

 

 

 

Efter några fina dagar i Halmstad fortsatte resan till Lund. Där blev det några kära återseenden, har inte varit där sen november så det var riktigt trevligt att träffa lite vänner där. Ni är saknade. Och det är märkligt hur saker och ting bara kan kännas precis som vanligt igen, efter att bara ha varit där några timmar. Skulle traska hemåt i Lunda-natten genom stan, gick längs gatan där flera av dom stora nationerna ligger. Ser på håll hur någon kommer vinglade mot mej, klädd i kilt och orange tröja. Som sagt, allt känns som vanligt, jag saknar mina klasskompisar. Efter lite kramkalas på gatan kunde jag fortsätta min promenad hemåt.

 

Ellen stod för husrum och exemplariskt sällskap, jag saknar mina sambosar. Ruthan var tyvärr inte hemma men jag hoppas vi ses allihopa snart.

Förutom trevligt folk bjöd Lund på vårkänslor. Ja jag tror jag vågar påstå att våren är här nu. Idag kändes det betydligt varmare i luften än vad det gjort på väldigt länge. Såååå skönt att känna lite värme när jag joggade mina varv runt den överbefolkade Stadsparken. Lovely! Hoppas våren är här för att stanna nu. Ja jag älskar vinter och snö och allt vad det innebär men HALLÅ!! Jag bor i Blekinge. Här räcker det med vinter fram till mars på sin höjd.

 

Nu är jag hemma i lilla Nättraby igen efter min lilla trevliga semester.

Imorgon väntar jobbet igen.

 

Over and out.

 

 

 Fastnade för serien The Bible under påskhelgen. Ja den var lite för amerikansk och våldsam och blodig för min smak men ändå väldigt bra, man ville ändå se alla avsnitt. Jag kände igen något namn här och där men oj vad jag inte kunde alla händelser och hela historien egentligen. Totalt lost...

Men aja, lite allmänbildning kanske man har skaffat sej, även om det krävdes ett par blodiga scener för det. Appropå det. Sista avsnittet av serien handlade till stor del om korsfästelsen, som var en väldigt blodig och brutal historia, och det är nästa så jag skäms lite men det enda jag satt och tänkte på var Life of Brian.

Ännu en väldigt bra film som i stort sätt handlar om samma sak som The Bible, fast på ett aningens mer lättsamt sätt skulle man kunna säg. Och ja, jag bjuder på scenen som konstant poppade upp i mitt huvud och ber samtidigt om ursäkt till Jesus. Förlåt. Men jag kan inte hjälpa det, det här är humor. Man kanske behöver pigga upp sej lite efter att ha sett The Bible och varför då inte ta den här.

 

 

Okej, jag måste skynda mej att skriva det här inlägget för snart är den här dagen slut. Jag förstår att ni alla undrar var det är för en viktig dag idag och det ska jag berätta.

Det är den Internationella Morotsdagen.

Jo helt sant.

 

Jag får reda på väldigt mycket viktiga saker på jobbet, det här var en av dom sakerna idag. Tur att Hilda håller mej uppdaterad. Så ja, internationella morotsdagen alltså. Den har en egen hemsida:

 

 

När jag fick reda på det här så tänkte jag mest: Vilken himla tur för jag har ju tänkt att baka morotskaka idag. Lite komiskt men det hade jag faktiskt tänkt.

Anledningen till det (nej, man måste verkligen inte ha en anledning att baka morotskaka men just idag hade jag det) är att det är min sista dag på jobbet imorgon.

Trodde jag.

Det här med framförhållning gick sådär. Men skit samma, det gör inte så mycket. Fick alltså reda på idag att jag får vara kvar april ut. Helt kalas, det passar mej perfekt. Jag trivs så bra där med min lilla skanner som morrar vid min sida hela dagarna.

 

Så vad hände med morotskakan undrar ni förstås. Jo det gör ni.

Kunde ju inte låta den goda idén bara rinna ut i sanden så nu har jag bakat morotskaka. Bara för att ära alla morötter på deras egna dag. Okej då kanske det inte var så snäll att fullkomligt mörda dom i köksmaskinen men man kan ju inte tänka på allt.

Så det blir fika på jobbet imorgon ändå. Vi får väl fira att dom inte blir av med mej.

 

Tack och hej och heja morötterna.