Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Vi överlevde. Huset överlevde. Halmstad överlevde (tror jag).

Och nu är det bara 49 veckor kvar till nästa års spektakel. Jag längtar redan.

 

Det var alltså O-Ringen om någon undrar. Efter att ha packad Hjördis med lite för mycket packning, bland annat 10 flak öl tyckte vi var en vettig packning, så rullade Lena,  Emil och jag mot Halmstad. Stackars Emil, icke-orienteraren som skulle överleva en vecka på orienterarnas heliga vecka. Men han såg ut att må ganska bra han också efter 7 dagar i kaoset.

 

 

 

Att bo i hus har ju blivit lite av en tradition och traditioner ska man hålla på. I år blev inte letande av hus en jättejobbig process eftersom Stefans snälla syster vågade hyra ut sitt till familjen som i år bestod av 9,5 (Ja Ruth bodde bara där halva veckan) galningar. Efter lite snarkningar, förkylningar och annat skoj hade folk blivit både utkastade om omflyttade och alla fick hitta sej en liten hörna av varierad kvalitet att parkera på. Men om jag får säga det själv, vi hade det oförskämt bra i huset.

 

När en familj på 9,5 människor, varav 7 grabbar, ska äta så går det åt lite mat. Första kvällen spenderades på Maxi. En fullproppad kundvagn senare kom vi ut och lyckades till slut få in allt i bilen. Ganska nöjda över det åkte vi hemåt och kunde konstatera; Jaha, det var mat för två dagar...

 

Så till veckans huvudsyfte (nej inte Sjätte); orienteringen. Dom två första etapperna gick i Simlångsdalen och den spännande fajten i D21 Superfet kunde ta sin början. Lena inledde veckan starkt och tog en förkrossande seger över Ida och mej. Ida skulle ju i för sej kunna skylla på sin dumma rygg som bara ställer till med besvär. Vad ska jag skylla på?

Dag två lyckades jag slå Lena med hela 40 sekunder, Idas rygg fortsatte bråka.

 

  

 

Etapp 3 förföyttade vi oss ut till kusten och orientering bland sanddynorna väntade. Springa i sand är så fantasktiskt skönt, två steg framåt och ett tillbaka. Däremellan är det mest bara mjölksyra.

Jag lyckades knapa in ytterligare nån liten minut på Lena. Ida och hennes rygg hade tyvärr sprungit färdigt för veckan. Typiskt. Hoppas på ny tremanna-tjockisfajt nästa år.

 

     

 

Efter 3 dagar får man fira att man lever, och att man kommit mer än halvvägs. Det gjorde vi genom att parkera på en uteservering på Lilla Torg i Halmstad. Det blev en alldeles utomordentligt trevlig kväll som avslutades med fotoorientering och lek i lekparken. Nej vi är inte för gamla.

 

   

 

Efter 3 dagar i skogen fick orienteringskunskaperna vila lite. Av vissa anledningar har vilodagen bytt namn till aktivitetsdagen och det är nog tur det, jag vet inte när jag vilade på vilodagen sist...

I år packade vi in Lena, Emil, Linda och mej själv i Hjördis och intog snällt vår plats i bilkön. Ja det var nämligen några fler som tänkte att dom skulle åka till Tylösand. Typ alla tänkte det. Men efter en halv evighet i bilkö och en konstig gubbe på en bensinstation så kom vi fram till Tylösand. Eller ja. Emil gjorde som alla andra och satte kurs mot stranden. Vi andra 3 plockade fram gps och gick rakt ut i skogen.

12 cacher och en fantastisk picknick senare hittade även vi stranden. Vi tryckte ner oss på den halva kvadratmeter som fanns ledig och intog schtek-position. Till och med badkrukan Susanne vågade sej i havet för både ett och två dopp. Jag är lite imponerad över mej själv.

Aktivitetsdagen avslutades på Torget i Halmstad där hela gänget dök upp och vi åt glass och hejade på eliten som sprang sprint. Mycket bra dag.

 

    

 

Etapp 4 och 5 sprang (kröp?) vi på Nyårsåsen. Det var äckligt varmt, det var svettigt, det var kuperat men det var även faaantastiskt trevligt. Ruth och pappsen hade gjort entre på O-Ringen och Ö3 skulle få sej en omgång av dom. Även den interna fajten dom två emellan skulle fortsätta. Det blev oliiiiidligt spännande men pappa knep den segern med en marginal på 35 sekunder.

Själv fick jag se mej besegrad med 2 minuter på fjärde etappen av Lena. Kanske inte oliiidligt spännande inför jaktstarten sista dagen men lite kul att vi lyckats vara lite jämna iaf. Med ett försprång på 5 minuter och 24 sekunder skulle Lena ge sej ut sista dagen. Och den jäklen hade mage att dryga ut försprånget och efter 5 dagar i skogen fick jag se mej besegrad med totalt 7 minuter och 38 sekunder. Det kan jag leva med. =)

 

   

 

Så var det helt plötsligt bara en etapp kvar, den Sjätte. Enligt alla traditioner började kvällen med pizza där det i år blev krig om sista smulan. Nästa år är det nog lika bra att beställa en familjepizza. Var alltså. Därefter umgicks vi med Klas och Sivert en stund men efter att dom drunknat kom kortleken fram istället. Ja Klas och Sivert var alltså två myror...

Det blev ändå en ganska lugn förfest där den stora underhållningen var hästkapplöpning fast orienteringsvarianten. Det var sprint, det var ultralång, det var jaktstart och det hela avslutades med sjätte. Underbara regler och en helt klart engagerad publik gjorde det hela lite roligare än vad det förmodligen var. Jonathan glömde bada naken i grannens pool men det kommer ju fler O-Ringen.

Så skulle vi ju ta oss till själva festen, tack alla snälla chaufförer som såg till att hela gänget kom dit.

 

      

 

Vi började med lite toahäng och vi var alla på g. Ja på camping G alltås. Mötte upp lite annat trevlig folk och höll ett mycket viktigt möte mitt på vägen innan vi sa hej till vakterna och gick in och svängde loss resten av kvällen. En svagt gnagande känsla av att man kanske börjar bli lite för gammal för det där men samtidigt hur kul som helst. Tack alla för en jättetrevlig kväll.

Till slut blev vi för gamla, iaf Fredrik och jag och vi avslutade kvällen med en nattlig promenad genom stan (tjalalalala, stimpengar på den...).

 

Packa, städa, packa, städa och sova i bilen hela vägen hem. Det var lördagen det och veckan var slut. Hatar när det händer. Men det är snart dags igen, vi letar boende i Boden för fullt. Bara 49 veckor kvar då.

Tack för mej. Tack. Hej.