När nollan blev etta
0kommentarer
Ska försöka mej på en lite uppdatering tänkte jag. Vad har hänt sen sist?
Jo, knät sitter kvar och pekar på rätt håll. Det har antagit normal färg istället för blått men lite svullet är det fortfarande. Som en liten kudde på insidan, himla fint... nej. Korsbanden är hela men inre ledbandet fick sej en känga och mår inte helt bra än. På grund av det är mitt knä större delen av dagarna inpackat i ett blått paket, även kallat knäskydd.
Det något tråkiga i hela den här historien är jag att lyckades slita sönder knäskålen vid olyckan. Så ett stycke löst benfragment finns där inne nånstans. Vad skönt det låter...
Tack vare (?) olyckan har jag fått två nya vänner här i livet. Den ena heter Örjan och jobbar på ortoped-mottagningen. Med Örjan har bland annat följande konversationer ägt rum:
S: När tror du att jag kan springa igen?
Ö: Aldrig.
S: VAAA?!?!
Ö: Nej jag skojar bara. 3 månader kanske.
Ö: Håller du på med någon idrott?
S: Ja, orientering.
Ö: Jaha, inte cheerleading då. HAHA.
Killen med humor liksom. Örjan och jag ska ha dejt igen den 17 oktober. Då hoppas jag på ett besked på om det blir operation för att laga knäskålen.
Min andra nya vän heter Henrik och han är sjukgymnast på Idrottshälsan. Det är där jag hänger nu för tiden. Eller iaf 2 gånger i veckan. Där blir det sjukgymnastik och ja, kalla det träning eller inte, men det är så skönt bara få göra nånting igen efter 4 veckors stillasittande. Bara att få dra på sej träningskläderna och svettas lite.
Henrik brukar mörbulta mitt knä genom att trycka och töja och gud vet vad. Skönt är det inte men jag tror det hjälper. Sen blir det styrketräning för benen och balansövningar. Försöker mej även på nån slags cykling. Det innebär ca 5 minuters cykling på en motionscykel utan motstånd. Ibland går det, ibland inte...
Nehe, nog med knäsnack.
Vad har hänt mer?
Jo hela skocken med nollor skulle bli hela skocken med ettor. Avslutning på nollningen med andra ord, dags för den stora Gasquen. Det blev finklänning istället för overall och kvällen började med en väldigt intressant revy. Tack för underbar underhållning.
Därefter fortsatte alla nollor med phaddrar till finsittningen. Den sittning var ganska fin, till en början. Sen var den som alla andra sittningar. =) Men det var kul, och än en gång måste jag bara påpeka att Livet Är En Häst är lite bättre än alla phaddergrupper. Och framför allt har vi världens bästa phaddrar som gjorde ett hejdundrande framträdande. Vet vi vad gruppen, jag saknar er!
Nollor blev ettor genom den fina cermonin då det hälls alkohol i mössan som sen ska drickas upp så gott det går innan mössan sätts på huvet. Luktade inte alls vin i håret dagen efter...
Efter sittningen vankades mellanfest och vi hittade mycket lämpligt nog ett pianorum innan vi hittade Styrets rum. Det finns dock en ekvation som inte går ihop och det är Pajat knä + Dansgolv. Den saknar lösning skulle man kunna säg. Så när gänget började bege sej mot eftersläppet där det väntade dansgolv hela natten lång så gav jag upp.
Tack för en kanonkväll allihopa.
Livet Är En Häst ska gå på finsittning.
Jo, knät sitter kvar och pekar på rätt håll. Det har antagit normal färg istället för blått men lite svullet är det fortfarande. Som en liten kudde på insidan, himla fint... nej. Korsbanden är hela men inre ledbandet fick sej en känga och mår inte helt bra än. På grund av det är mitt knä större delen av dagarna inpackat i ett blått paket, även kallat knäskydd.
Det något tråkiga i hela den här historien är jag att lyckades slita sönder knäskålen vid olyckan. Så ett stycke löst benfragment finns där inne nånstans. Vad skönt det låter...
Tack vare (?) olyckan har jag fått två nya vänner här i livet. Den ena heter Örjan och jobbar på ortoped-mottagningen. Med Örjan har bland annat följande konversationer ägt rum:
S: När tror du att jag kan springa igen?
Ö: Aldrig.
S: VAAA?!?!
Ö: Nej jag skojar bara. 3 månader kanske.
Ö: Håller du på med någon idrott?
S: Ja, orientering.
Ö: Jaha, inte cheerleading då. HAHA.
Killen med humor liksom. Örjan och jag ska ha dejt igen den 17 oktober. Då hoppas jag på ett besked på om det blir operation för att laga knäskålen.
Min andra nya vän heter Henrik och han är sjukgymnast på Idrottshälsan. Det är där jag hänger nu för tiden. Eller iaf 2 gånger i veckan. Där blir det sjukgymnastik och ja, kalla det träning eller inte, men det är så skönt bara få göra nånting igen efter 4 veckors stillasittande. Bara att få dra på sej träningskläderna och svettas lite.
Henrik brukar mörbulta mitt knä genom att trycka och töja och gud vet vad. Skönt är det inte men jag tror det hjälper. Sen blir det styrketräning för benen och balansövningar. Försöker mej även på nån slags cykling. Det innebär ca 5 minuters cykling på en motionscykel utan motstånd. Ibland går det, ibland inte...
Nehe, nog med knäsnack.
Vad har hänt mer?
Jo hela skocken med nollor skulle bli hela skocken med ettor. Avslutning på nollningen med andra ord, dags för den stora Gasquen. Det blev finklänning istället för overall och kvällen började med en väldigt intressant revy. Tack för underbar underhållning.
Därefter fortsatte alla nollor med phaddrar till finsittningen. Den sittning var ganska fin, till en början. Sen var den som alla andra sittningar. =) Men det var kul, och än en gång måste jag bara påpeka att Livet Är En Häst är lite bättre än alla phaddergrupper. Och framför allt har vi världens bästa phaddrar som gjorde ett hejdundrande framträdande. Vet vi vad gruppen, jag saknar er!
Nollor blev ettor genom den fina cermonin då det hälls alkohol i mössan som sen ska drickas upp så gott det går innan mössan sätts på huvet. Luktade inte alls vin i håret dagen efter...
Efter sittningen vankades mellanfest och vi hittade mycket lämpligt nog ett pianorum innan vi hittade Styrets rum. Det finns dock en ekvation som inte går ihop och det är Pajat knä + Dansgolv. Den saknar lösning skulle man kunna säg. Så när gänget började bege sej mot eftersläppet där det väntade dansgolv hela natten lång så gav jag upp.
Tack för en kanonkväll allihopa.
Livet Är En Häst ska gå på finsittning.
