Åhus

0kommentarer

image78

Åhus är nog den terrängen jag tycker både mest och minst om. Den är så himla fin så man kan ju inte bli annat än superglad när man springer där. Helt underbart. Men det är en smula svårt. Och har jag väl tappat bort mej där tar det alldeles för många minuter innan jag har läst in mej igen. Fast igår var nästan bilresan dit den största utmaningen. Ett par mil innan Åhus börjar det lysa i bilen att vi ska fylla på kylarvätska. Aja, det är ju inte så farligt, det klarar ju till och med jag, Kajsa och mamma av. Så vi stannade vid en mack och skulle fixa det. Då ser vi hur det är något som rinner ut under våran bil. En liten flod lixom. Så här ska det nog inte vara konstaterar vi. Pappa försöker hjälpa oss via telefon och efter mycket om och men har vi kommit fram till att det är kylarvätskan som rinner ut. Inte konstigt att vi behöver fylla på. Men stor mening att göra det, den rinner ju rakt igenom. Så vi vågade inte köra mer.
Tur Ida precis har tagit körkort och kunde komma och hämta oss vid Statoil i Åhus. Det var ju inte så långt kvar till tävlingen tack och lov. Tävlingen då ja. Jag var visst ensam anmäld i D20 så dom hade flyttat upp mej i D21. Tack så himla mycket. Kändes rätt bra innan start men när jag fick kartan var det som luften gick ur mej. Det fanns ingen energi kvar. Benen ville inte springa. Och efter att ha bommat första med några minuter så blev man ju inte piggare. Aja, bara till att bita ihop och kämpa på. Och det gjorde jag. Blev en bom till sen men annars gick det faktiskt bra, rent orienteringsmässigt. Benen var helt döda men det glömmer vi... Som sagt, i Åhus kan man inte vara annat än glad så det gjorde inte så mycket. Sen blev det lite skallgång efter våran 8-åriga klubbkamrat Samuel. Men han kom så lycklig i mål tillslut. Han hade inte missat så mycket. Men han har ju inte så bråttom...  Sån härlig inställning. =)
Efter tävlingen fick vi skjuss upp till Statoil igen där nu pappa var med den andra bilen. Jag, mamma och Kajsa hoppade in i den och så fick pappa köra den läckande bilen hem, det vågade inte vi. Det tog lite längre tid än vanligt eftersom vi fick stanna lite då och då och fylla på vatten. Sen körde vi en bit tills det hade runnit ut och så fick vi stanna och fylla på igen...
Hem kom vi iaf.

/Susanne

Kommentera

Publiceras ej