"Ta det lugnt!?! Nej nej. Det finns bara vinnaren och så dom andra. Tänk på det Susanne."
 
Tack. Jag känner verkligen stödet från mina arbetskamrater inför helgen. ;-)  
Men ärligt talat. Jag skiter fullständigt i att jag inte vinner. Jag skiter
fullständigt i vem som vinner. Så länge jag kommer i mål någorlunda levande
så kommer jag vara nöjd. Jag vill väldigt gärna att Ida kommer i mål
någorlunda levande också. Och även Ingalill men det är jag inte så orolig för.
 
För övrigt vill jag ha sol, fina spår och en sjuhelsikes medvind mellan Oxberg
och Mora på lördag. Då kanske det finns en teoretisk chans att detta går vägen.
 
Träning och uppladdning vill jag helst inte prata om. Men om jag har tur har jag
nog åkt 3 mil om jag lägger ihop alla (4?) mina träningspass.
 
Jaha. Tjejvasan 2013. Here we come!
 
 
Först åkte vi till IKEA. Vi hade måttat på ett ungefär. Ni kan nog räkna ut med röven hur det gick.
 
Som sagt, vi åkte till IKEA.
Dagen efter gjorde vi det här:
 
 
Men jäklar vad bra det blev sen.
 
Ibland blir det vinter även i södra Sverige. Med vinter menar jag inte slask, för det har vi ganska mycket av. Utan jag menar riktigt vinter. Vit och fin snö, gärna solsken, ett par minusgrader och så en låååång promenad med Sandra. Det är bra vinterdagar i södra Sverige det. Det bästa med dom dagarna är att dom avslutas med fika ;-)
 
   
 
 Nättraby visar sej från sin bästa sida.
Det finns vissa saker som jag förmodligen aldrig kommer att växa ifrån. Saker som jag borde växt ifrån. Som till exempel kan nämnas julkalender (jag väntar fortfarande på att dom ska reprisera Sunes Jul), Putte, Lejonkungen och så den underbara gula tvättsvampen SvampBob.
 
Som förra veckan. Vann en annanas på jobbet efter vårt lilla skidlopp. Ställde den i mitt fönster, brevid min SvampBob-mugg och tänkte inte mer på det. Råkade en stund senare slänga ett öga åt fönstret och började fnissa gott för mej själv när jag insåg vad jag åstadkommit i fönstret.
 
För att göra det hela ännu bättre så såg jag en tjej på tåget för några veckor sedan som hade tidernas snyggaste handväska. Väldigt diskret lyckades jag smygfota den. Så här snygg var den:
 
 
Slut på tramserier för idag.
 
År 2013 började bra.
Ett något smått omaka och halvt galet gäng bestående av Ruth, Ellen, Moa, Albin, Jesper, Erik, Oscar, Stefan, Fredrik, Jennie och mej själv packade väskorna och drog till Frankrike. Chamonix närmare bestämt. Bussresor är alltid bussresor men med guiden Daniels quiz, korsord, filmer av blandad kvalitet och fikapauser så gick det att överleva 20 timmar.
 
Frukoststopp i Schweiz innan vi till slut rullade in i baguetternas förlovade land. Och baguetter ja, vet inte hur många meter det blev totalt under veckan. Men det var faktiskt lika gott sista dagen.
 
Veckan i Chamonix ja. Skidsemester vore synd att kalla det, träningsläger är nog ett bättre ord. Mitt högerben orkade inte riktigt så mycket som jag ville och när man till slut bara orkar svänga åt ett håll är det inte roligt längre. Men knät höll utan att protestera en enda gång och jag är jätteglad för det. Så det där med att jag inte orkade åka så mycket som jag ville och att jag var gnälllig som en tre-åring över detta tar vi i en annan gång. Veckan innehöll såklart väldigt mycket skoj också så vi tar det istället.
 
Vi kan ju börja med bara Alperna som dom är. Det räcker att åka dit och titta på utsikten för att må bra. Vyerna är fantastiska. Jag är ledsen kära Åre men här ligger du i lä.
Så kan vi fortsätta med skidåkningen. Ja det är kul att åka skidor, det tycker jag. Strålande solsken, randigt i backen och inga köer. Då är det förbaskat synd och klaga. Vädret ja. Det ska vi nog inte heller klaga på under veckan. Strålande solsken alla dagar utom en och när termometern visade 26 grader varmt undrade jag om det var faktiskt var skidresa jag var på. Najs!
Våra söta franska skidlärare, herregud. Fraser som "Face the slope" och "Dont try to turn" på fantastisk fransk-engelska kommer alltid att eka i våra huvuden.
Så har vi Jesper. Det liksom räcker så ibland. Hans historier varje kväll om vad han hittat på i backen under dagen kunde få hela gänget att skratta sönder sej. Det var trasiga stavar, krasch in i skyddsnät och hugg med stavar och mycket mer...
Eftermiddagsturen till toppen Aiguille du Midi. Det fanns knappt någon luft att andas och trappan där uppe på toppen var av den läskigare varianten. Men det var värt besväret. Ibland känner man sej rätt liten på denna jord och det är lite coolt. Kabinfärden ner sen var bara grädden på moset, eller? =P
Jag skulle kunna åka på en resa och bara gå på afterski, det är lite my kind of party. Man får gå dit hur svettig och äcklig som helst i kläder utan någon som helst passform. Man får skråla högt och tydligt (helst till Tommy Körbergs Stad i ljus) och dansa fulare än fult. Däremot får man inte dansa i fönstret iklädd magtröja vilket inte alla hade fattat. ;-)  På bästa afterski-stället Chambre Neuf gick även en älg på afterski. Han hade varit i Åre på semester, eller möjligtvis blivit kidnappad, och därför fick han en puss. Det bästa med afterski är ändå att man kan gå hem, äta middag, lösa två ord på ett korsord innan ögonen går i kors och man somnar som en gris klockan 9 på kvällen. Helt perfekt.
För att gå och lägga sej tidigt, jo tjena, det går inte att vara uppe länge på skidresor. Helt omöjligt. Tröttare än trött varje kväll. Tur vi hade mysigt där i vårat lilla rum Fredrik och jag. Knäckebröd, svettiga underställ och korsordstidningar i en härlig blandning.
 
Vad mer. Jo, tur det finns badhus med bubbelpool när inte benen, och en öroninflammation, vill åka mer skidor. Sjukt bra eftermiddag trots allt. För övrigt ett stort tack till kocken för bra mat, många meter baguette, alldeles för mycket efterrätter, vitlöksklyftor till öronen och ett strålande humör.
 
Och till sist ett tack till gänget. Ni är helt underbara och det är svårt att inte vara på bra humör när ni är med, trots alla dessa franska system.
Tack och hej leverpastej (det har dom inte en aning om vad det är i Frankrike...)
 
Bjuder på lite bilder utan någon som helst inbördes ordning.
 
 
          
 
   
 
 
Tro det eller ej men det blev jul även i år. Och nästan till och med en vit sådan. Halvvit iaf. Lite slask är smällar man får ta här i södra Sverige. Snökaos på vägarna är något annat man får räkna med och därför var jag väldigt glad när Kajsa och Fredrik till slut kom fram dagen innan julafton. Ja, Kajsa hade hittat hem Luleå och Fredrik skulle ge sej på att fira jul med Ahlm-släkten. Stackars pojk...
 
 
Inget paket under sängen på julafton och ja, kanske ska jag börja acceptera att jag är för gammal för sånt. Hur som helst, frukost i Nättraby innan vi for iväg till Långö där kvällens tillställning skulle äga rum. Tur mamma har så stor lägenhet...eller? Nej just det, soffbordet fick vi lägga i Kajsas säng bara för att få plats med långbordet och alla stolar. Den fantastiskt ståtliga granen hade hon gömt i hörnet så att den inte skulle komma till skada. Sen var väl allt som en ganska vanlig jul där hemma och det kändes bra. Mamma bjöd på sin hemmagjorda glögg med blandad förtjusning, vi tvingade Fredrik att äta lutfisk till lunch och sen började den eviga väntan. Först väntan på Kalle. Sen väntan på att gästerna ska komma. Sen väntan på mat.
Eller nja. Så mycket väntan var det inte. Kvällen försvinner rätt fort och gå hungrig behövde nog ingen göra. Mammas 144 hemmarullade köttbullar gick ju inte ens åt, trots att Kajsa och Måns åt några för många? ;-)
 
 
 
Så dags för den obligatoriska julklappsleken. Alla har köpt en julklapp som ska passa alla, dess läggs i en hög på bordet och sen kastas det tärning på hemlig tid och när tiden väl är slut får man dom klapparna man har lyckats samla på sej. Inte rättvist för fem ören men väldigt roligt.
Årets mest eftertraktade julklapp var sticketröjan som inte alls var en sticketröjan. Och whiskeyflaskan som inte alls var en whiskeyflaska.
 
 
Till slut. Äntligen. Ja det spelar ingen roll att vi inte har några små barn med på julafton, alla sitter ändå bara och väntar på julklapparna som inte kommer fram förrän ganska sent i den här släkten. Men till slut så. Pappa fick agera i tomte i år och det gick ju bra förutom att han tog tillbaka julklappar han redan delat ut.
Jag måste varit väldigt snäll för fick en hel hop med fina julklappar. Tack tomten. =)
 
 
Trötta och nöjda tackade vi för oss och kunde konstatera att det brann på Björkholmen men att Långö överlevt ännu en jul.
 
Lite farande hur julen till och på juldagen satte vi kurs mot Bredaryd. En liten joggingrunda för att jogga bort några köttbullar, för att sen kunna fylla på med mer mat förstås.
Ett mycket trevligt knytkalas hos Fidde på kvällen. Vi kan nu allt om hur man knarkar och smugglar Kat. Kan säkert vara bra att kunna...? =)
Annandagen for vi till Jönköping för att äta middag. Eller för att äta kött, mycket gott kött. Jag övergav sen klanen Johansson som skulle heja fram HV¨71 till seger medan jag satte mej på tåget för att åka hemåt. Någon måste ju jobba i mellandagarna.
 
Två dagars jobb, helt okej arbetsvecka.
Ännu mer okej var kvällsmötet med Trillingarna Toffs. Detta mötet började med varma mackor och På Spåret och avslutades med ett par timmar i jaccuzin. Jo tack. 3 russin klev sen upp ur vattnet och hade då hunnit avhandla det mesta. Bra tjejer det där.
 
 
Avslutade den veckan med ett biobesök på Kajsa. Vi skulle se The Hobbit och jag hade panikläst boken för att uppdatera mej något av vad som väntade. TOTALT meningslöst. Inte en siffra rätt från boken ändå, dom har ju ändrat allt, utom möjligtvis själva grundidén. Men aja, jag tyckte om filmen. Helt klart sevärd men ni behöver inte göra er besväret att läsa boken innan.
 
 
Så fanns det bara en sak kvar att göra det här året. Logiskt nog var det att fira nyår. Vi var ett alldeles lagom litet gäng som ockuperade mammas lägenhet för att laga 3-rätters och ha en trevlig kväll. God mat, trevligt sällskap, omöjliga frågor på TP och ett fint fyrverkeri från Stakholmen. Jag tackar och bockar för 2012. Försöker intala mej själv att allt som hänt har varit positivt också och att det kommer att hjälpa mej.
 
Gott Nytt År på er!
 Jag tycker fortfarande om att skriva. Lovar. Jag vill fortfarande skriva. Men det har varit lite körigt den här hösten. Jävligt körigt om jag ska vara ärlig. Inte rent sysslomässigt utan mentalt. Kaos i huvudet skulle man kunna säg och att det finns några tårar kvar är ett mysterium, dom borde tagit slut för länge sedan...
 
Jag packade ihop mitt liv i Lund och flyttade hem. Hem till Nättraby och pappas hus. Inget ont om Nättraby, känner mej oförskämt hemma här MEN det är inte jättekul att flytta hem. Igen. För typ tioende gången känns det som. Men det var tur att det alternativet fanns. Så här bor jag nu, tills jag vet vart jag ska göra av mej själv.
Tänkte att det var bättre att bo hemma och inte hitta ett jobb än att vara kvar i Lund och inte hitta ett jobb. Rent ekonomiskt.
Men än en gång visade Karlskrona att det finns fördelar med att bo i en stad där alla känner alla och där ryktet går. Hade nog inte hunnit bo hemma en vecka innan ett jobb var fixat. Tusen tack för hjälpen.
Så nu har jag jobb fram till halva mars iaf. Väldigt mycket bättre än inget och jag är tacksam att det löste sej så fort. Sitter mest och bråkar med en skanner om dagarna men det gör inte så mycket, för mina arbetskamrater är helsköna och Stumholmen är lite The Place To Be ;-)
 
Vad som händer efter mars är fruktansvärt oklart. Vissa dagar känns det rätt bra. Och vissa dagar skrämmer det skiten ur mej. Har nån slags idé och plan att jag ska komma fram till vad jag vill plugga istället. Och förhoppningsvis söka så jag kan börja till hösten. Men just nu är även det beslutet fruktansvärt oklart.
 
Hösten har varit en berg-och-dalbana och att folk bara ha stått ut med mej är obegripligt men guld värt. Jag jobbar på att hitta mitt gamla jag igen. Hon som inte var skitsur på allt och alla, hon som inte gråter över allt (över mycket men inte allt) och hon som har nån slags plan vad hon ska göra.
 
Hösten har varit bra också, väldigt bra emellanåt. Och det tack vare alla fina människor runt omkring mej.
Som till exempel kan nämnas:
Karlsnäsvandringen längs mysiga Ronnebyån. En helt perfekt höstdag.
 
 
NSM - Nordiska Studentmästerskapen i orientering. Ett sjöslag sällan skådat. Jag lider fortfarande med Martin Söderberg och hoppas att magsåren har läkt.;-)
 
 
En fikadejt med Theresia. Är glad att Mickelbyn 42 fortfarande håller ihop. Vi får väl se om jag kan komma på 5-års jublieum till påsk. Hade varit grymt kul, jag tänker dock inte stå för några skandaler den här gången. =P
 
Julmys hemma hos mina fina sambosar. Mer mys och mer julstämning än så blir det nog inte, ni är underbara. Hur underbara pepparkakornas utformning var kan vi dock diskutera en annan gång.
 
Ett besök på julmarknaden på Tivilo i Köpenhamn. Har tjajat i flera år att jag vill åka dit för alla säger att den är så mysig. Och jag blev inte besviken. Med bästa tänkbara sällskap trängdes vi först en stund på Ströget innan vi hamnade på Tivoli. Det var en väldigt bra dag.
 
 
 
Och så kanske lite av hösten höjdpunkt. När min pälskling skulle gå och gifta sej i smyg. Förutom att nagellacket bara räckte till 8 naglar, vigselförättaren var försvunnen och att vi fastnade i en hiss så var det en sjukt underbar dag! Stort Grattis till herr och fru Hammarstedt. =)
 
 
 
 
 
Nej det blir ju inte det. Typ inte alls.
Det förra inlägget var det positiva. Jag utlovade som sagt ett negativt också och jag tror att det kommer här. Så vill ni bara läsa om solsken och gröns skogar så ska ni nog sluta läsa nu. Tänkte inte dra hela min livskris, så tråkig känner inte ens jag för att vara. Men jag gör som det brukar heta, en lång historia kort. Mest för att jag vill skriva av mej det, så brukar det faktiskt hjälpa. Mina närmast sörjande har ju redan hört det här typ 100 gånger men ja, här kommer det i skriflig form också.
 
Har ni någon gång haft en sån där gnagande känsla? En känsla av någonting inte är helt rätt? Något inom dej som ifrågasätter allt du gör. Är det här vad du verkligen vill? Är det värt det? Har du tänkt igenom det här? Eller har du bara ändrat dej?
Har ni någongång haft en sån känsla?
Det hade inte jag, inte förrän i våras. Då var det något som började ifrågasätta om det verkligen var detta jag ville plugga? Försökte mest ignorera det och tänkte; Skärp dej. Det går över. Vet du hur jobbigt det blir om du kommer på att det inte är detta du vill? Precis, det går över...
 
Det gick över, för stunden iaf och jag tog sommarlov och tänkte inte mer på det. Kom tillbaka ner till Lund för andra året och då dök känslan upp igen. Försökte ignorera lite till och det gick ett tag. Men guess what, för eller senare kommer det ikapp dej.
Så efter att ha gråtit mej igenom hela september och halvt blivit tvingad, av mest mej själv, att gå till skolan om dagarna så kom det ikapp.
Tack och hej det går inte mer. Jag vill inte mer.
 
Trodde aldrig riktigt jag skulle behöva säga det här om mej själv men jag har hoppat av skolan. Hoppat av skolan. Sjukt läskiga ord som egentligen inte finns på min världskarta. Det är sånt andra gör, inte jag.
Men nu har jag gjort det och jag mår bättre. Har inte en susning om vad jag ska göra istället men det får lösa sej efterhand. En dag i taget som det så fint heter. Vill gärna plugga, ska bara komma på vad.
 
Så vad händer nu?
Ja bra fråga. Jag försöker hitta mej ett jobb, det går sådär. Ska kanske inte påstå att jag jobbar ihjäl mej på den fronten men jag försöker lite. Kommer ta mitt pick och pack och flytta hem. Ååh vad det är roligt att flytta hem. Nej. Men ibland har man inget val och då är det bra med snälla föräldrar. Så kan snart titulera mej Nättrabybo igen.
 
Det var nog allt för nu.
Tack för mej.
 
Var är du ditt åttafotade monster??
 
Jag vet inte vad ni gör såhär en torsdagkväll men i Nättraby springer pappa och jag runt med varsin flugsmällare och letar efter en stor spindel. För stor spindel om jag ska vara ärlig. Så jag vill egentligen inte hitta honom. För då kommer jag skrika som en...som en...tjej??
 
Det hela började i förmiddags. Jag skulle koppla in pappas internet och behövde därför hitta husets telefonjack. Finkammade därmed varenda vägg från knähöjd och neråt. Kom till vardagsrummet. Drog undan gardinen bakom soffan i min jakt på telefonjack och där, på baksidan av gardinen, satt han. Monstret med åtta ben. Fick till ett skräckslaget tjut, flög 3 meter baklänges (sääääkert) och halvt dog.
Den var inte stor. Den var MEGASTOR.
Brukar inte vara så rädd för spindlar. Brukar kunna hämta en toffla och banka för glatta livet. Men inte en chans att jag gick nära den här, den skulle kunna äta mej levande.
 
Så jag tänkte: Pappa kommer hem ikväll, han får ta den då. Tror ni fanskapet sitter kvar? Nej såklart inte...
Och om han inte varit kapabel att själv öppna ytterdörren och gå ut så finns han alltså kvar i huset någonstans.
Så ja, här springer vi runt och letar efter Sture (alla spindlar heter Sture).
 
Vi lär ju märka om han springer över golvet, det kommer nämligen dunka av bara tyngden...
 
 
 
UPPDATERING!!!
Pappa ropar från köket:
"-Susanne, det sitter nån här på golvet i köket. Kan du komma och bekräfta att det är han?
- Jag vågar inte...
- Du kan stå bakom mej"
 
Svar ja. Det var han.
SMACK. Nu finns han inte mer.
Nu kan jag nog sova lugnt inatt.
Om inte hans familj ska hämnas.
 
 
Försök aldrig göra något som du tror ska gå snabbare än det andra alternativet. För då tar det 100 gånger längre tid.
Som igår.
Skulle handla när jag åkte hem på kvällen. Klockan var ganska mycket och jag ville hem och laga lite mat.
Svängde in på CityGross. Såg att dom börjat med självscanning, perfekt. Det går ju fortare, så slipper jag stå i kö när jag ska betala. Nu var det i för sej typ 2 personer i hela butiken så det hade nog inte blivit någon kö men ändå. Självscanning går ju fortare.
Ska bara anmäla mej i den här lilla förbutiken utanför, det måste man ju göra första gången man ska använda självscanning. Och där var ingen kö heller så det ska nog gå fort.
Jo tjena.
Damen i förbutiken börjar lite förvirrat att knappa i datorn. Ber om legitimation och jag ska fylla i nåt papper. Det börjar uppstå en liten kö bakom mej...
Damen får inte riktigt ihop hur det är man gör det här utan ringer på förstärkning. Efter en liten stund dyker förstärkningen upp men förvrirringen kvarstår. Förvirringen ökar nog lite och kön bakom mej har utökats lite.
Det börjar kännas lite jobbigt. Jag hade hunnit handla klart på den här tiden.
En tredje människa kallas in som förstärkning.
"-Får vi låna din legitimation igen?
-Javisst.
-Nej men herregud, vi fyller ju år samma dag ser jag nu. Hahaha"
Så skulle vi skratta åt det en stund. Kön bakom mej börjar nu bli lite för lång.
Efter ytterligare lite krångel har dom äntligen fått ihop det. Vill inte ens veta hur många gånger jag hade hunnit handla på det vanliga sättet.
Men sen handlade jag med självscanning. Oj vad fort det gick.
 
=)
 
Min Norrlandsturne fortsatte, ungefär 30 mil till norrut.
Tog mej en liten busstur från Umeå till Luleå. Tur man inte somnade på den bussen för slutstation var Finland. Jobbigt läge att vakna där.
Anledningen till besöket i Luleå? Jo lilla lillasyster har bosatt sej där. Du kan inte flytta lite längre bort tror du? Nej just det, för då hamnar du också i Finland...
 
Tyvärr klarade jag inte av att komma tillbaka till stadsluft efter fjällvandringen och fick därmed en fin förkylningen med mej till Luleå. Så det var en ganska halvdöd Susanne som inte gjorde för mycket i Luleå tyvärr.
Följde med Kajsa till skolan ett par vändor och spanade lite, gick på upprop med ett gäng förvirrade utbytesstudenter, grillade i lite för kallt väder, shoppade för pengar jag inte har inne i stan och hade det ganska lugnt och skönt ändå. Tur Kajsas pojkvän har samma smått maniska intresse för Galenskaparna och ja, Kajsa är inte långt efter. Så ett tv-program om dom på lördagen och filmen Leif i måndags kväll. Man tackar. Claes Eriksson gör ingen besviken. =)
 
Avslutade besöket med att Kajsa och jag gick in i en stillastående snurrdörr, Kajsa gjorde bort sej på The Phonehouse och vi satt på MAX och pratade om hur nyttiga vi blivit. Ja just det ja...
Kan även konstatera att en vacker dag kommer jag att dö på en pakethållare bakom en trampandes Kajsa.
Punkt.
 
Vem är du och vad har du gjort med min lillasyster?
Som vi hade längtat, taggat, packat om väskan 18 gånger (det kanske bara var jag?) och försökt komma på den ena smarta lösningen efter den andra. Allt för att få väskan att väga så lite som möjligt. Ellen och jag hade gett oss på att torka lite mat och jag är fortfarande helt förundrad över hur liten maten blev. En hel långpanna grönsaker blev typ en deciliter. Helt galet. Men det gick ändå över förväntan med tanke på att det var första gången jag försökte mej på det. Det enda som tog skada var pappas trägaffel som fick agera ugnsvädrare hela natten men lite spill får man väl räkna med.
 
Så blev det äntligen vecka 33 och hela gänget på 7 personer satte kurs mot Umeå. Eller ja, Ellen var redan där och tog emot oss med öppna armar. Dock fick hon ta emot oss 4 timmar försent och anledningen stavas SJ. Inga kommentarer på det.
 
Jaja, hela gänget var till slut på plats i Umeå och dom sista förbredelserna tog sin början. All mat för veckan skulle efter noggrann planering inhandlas och tack och lov att Ellen familj är en cyklande familj. Att gräva fram 7 cyklar i lägenheten var inga problem och vi kunde glatt trampa iväg till Maxi.
Vi hittade allt vi skulle, mycket pasta och konstiga saker i pulverformat blir det men jag är ändå impad över hur bra mat vi åt under veckan sen.
Hem och packa det sista och maten fördelades mycket broderligt så alla fick kånka på lika mycket. 12 kg väska totalt, jo det får nog gå.
 
  
Förbredelser hemma i Ellens lägenhet och guidad tur i Umeå.
 
Det här var lite av en nybörjarvandring skulle man kunna säg. Egentligen var det nog bara Ruth som hade varit ute på liknande strapatser tidigare. Vi andra visste inte riktigt vad vi hade gett oss in på. Eller iaf inte jag, det närmsta jag kommer en fjällvandring är en eftermiddagspromenad upp på Högfjället i Sälen. Ja precis, ni hör ju själva... Men jag var sjukt taggad. Och jag blev inte besviken.
 
Söndag morgon och vi satte kurs mot Ammarnäs. Hann med att se både Lyksele och Sibylla i Sorsele innan vi till slut landade i Ammarnäs och vandringen tog sin början.
 
 
Romantisk middag på Sibylla och väntan på bussen i Sorsele City.
 
Vi hade sen en helt underbar vecka. Vädret var nog lite för bra och vi kunde inte ha valt en bättre vecka. Solsken och varmt i stort sätt hela veckan. Fantastiska vyer som är helt omöjliga att försöka beskriva med ord och bilder, det måste upplevas. Ett och annat myggbett ja, men det får man nog räkna med.
Jättemysiga fjällstugor och trevliga stugvärdar längs vägen. Världen är bra liten ibland också, dag 2 kom vi efter 19 kilometers vandring fram till Servestugan där stugvärden Nils hälsade oss välkomna och pratade en stund om allt mellan himmel och jord. Efter en stund fäste han blicken på min ROK-överdragsjacka som jag hade på mej och utbrast: "Du får nästan bo här gratis i natt".
Jahaaa. Det visade sej att Nils Karlsson (Pyssling?) var gammal Rokare och vi hade helt plötsligt många bekanta namn att gå igenom. Han hade övergett Ronneby nångång på 70-talet och sprang nu för någon klubb i Umeå. Trevligt värre men jag fick tyvärr inte bo gratis ;-)
 
         
 
Vid två av stugorna, Aigert och Tärnasjö, fanns bastu. Det var guld värt efter en dag med kängor och ryggsäck. Vedeldad bastu och så ett dopp i närliggande iskalla sjö. Ibland är livet bra underbart. I bastustugorna fanns även den mycket fiffiga duschhinken, en hink som försetts med ett duschmunstycke. Man kunde värma vatten med hjälp av bastun, fylla hinken med det varma vattnet, hänga upp hinken i taket, vrida igång munstycket och tadaaam så hade man en dusch. Johanna var den enda som vågade prova denna eminenta uppfinning.
Och fanns det inte bastu och möjlighet till varmvatten så bestod den dagliga "duschen" av ett dopp (eller en väldigt fin raggardusch) i närliggande bäck. Hade man tur var det 12 grader i vattnet. Hade man otur var det lite under 12 grader i vattnet.
I Tärnasjö var det inte bara bastun som var lyx. Några fiskegubbar puttrade in med sin lilla båt framåt kvällen och med sej hade dom nyfångad röding som vi fick köpa för (förmodligen) skamligt lågt pris. Herregud så gott det smakade med smörstekt röding till kvällsmat.
 
     
 
Dag 5 lämnade vi Syterstugan bakom oss och halva gänget, Ellen, Magnus, Ross och jag, tänkte att vi skulle ta och knata upp för Sytertoppen. Varför inte när vi ändå var i närheten? =)  Efter mycket om och men och långa diskussioner hade vi en plan om hur vi skulle lägga upp dagen. Upp för toppen skulle vi alla samma håll, dvs följa leden. Sagt och gjort. Vi gav oss iväg ganska tidigt på morgonen för att slippa känna oss stressade, det här skulle nog ta en stund. Grejen med Sytertoppen är att du måste uppför 3 toppar innan du är framme. Tyvärr måste du även gå ner mellan dessa toppar...
Men vi höll humöret uppe och kämpade på. Och det var värt besväret att halvt bryta fötterna på alla stenar, vilken underbar utsikt och känsla att äntligen komma upp, 1768 möh.
 
         
 
Hela gänget uppe på toppen.
 
Vi lagade mindre god lunch, skrev i toppgästboken och jag tog geocachen som fanns där på toppen innan vi glada och nöjda började färden nerför. Nu blev också vår 4-mannagrupp delad i 2. Magnus och Ross tog den kortare men brantare vägen ner, Ellen och jag tog den lite snällare men längre. Vi hoppades att vi skulle ses senare på kvällen i Viterskalsstugan. En trevlig familj från Varberg vi träffat kvällen innan lovade även att efterlysa oss om vi mot all förmodan inte skulle dyka upp i stugan. Med det i åtanke började Ellen och jag vår vandring som för första och enda gången under veckan gick utanför leden. Tur vi hade karta och kompass. Och en glaciär att följa.
Till en början undrade vi vad i hela världen vi gett oss in på. Okej att vi skulle gå utanför leden men det här var inte ens gångbart. Vi fastnade bland stora klippblock och veckans enda regnskur dök upp. Halt och livsfarligt skulle vi vilja sammanfatta denna del av vår eftermiddag. Sen blev det bättre, tack och lov, och vi hade en trevlig tur innan vi kom på leden igen den sista biten mot Viterskalsstugan. Där var resten av gänget redan på plats och fördelen med det var att middagen redan var lagad. Mums! Familjen från Varberg var även glada att dom slapp efterlysa oss.
Sista kvällen i en fjällstuga. Vi gjorde det vanliga. Drack Varma Koppen, spelade kort och mådde oförskämt bra. Enda skillnaden var väl att vi inte hade någon kamin att ställa tandkrämen på, snacka om förvirring...7
 
 
Vår spännande vandring utanför leden...
 
Trots ganska trötta ben och lite värk här och där gick sista etappen ner mot Hemavan bra. Där hade vi några timmar att slå ihjäl innan bussen skulle ta oss tillbaka till Umeå. Vi passade på att undersöka Icas utbud både en och två och tre gånger och dessutom bli fotograferade av en fotograf som jobbade för nån tidning där uppe. Han tyckte det såg så trevligt ut när vi satt och hade picknick utanför Statoil... Tur man kände sej så snygg och fräsch efter att inte ha duschat på ett vecka, och gått i samma kläder i en vecka. Luktade säkert hallon om det sällskapet.
 
    
Sista dagen, tur det fanns lift i Hemavan. Och så min fina present, alla fick varsin av Ross, tusen tack. 
 
Bussresan tillbaka till Umeå var spännande. Vi skulle kunna kalla den 6 timmar fotsvett. För det var nog så alla andra på bussen upplevde den. Vårt lilla gäng parkerade längst bak och ja, vi ville ta av oss kängorna. Doften som sen uppstod och dröjde sej kvar hela vägen till Umeå var helt oslagbar. Framför allt när ac i bussen inte fungerade. Vi bjuder på den.
 
I Umeå fanns en dusch. Och en pizzeria.Tack.
Och tack för en helt fantastisk vecka allihopa. Jag känner mej inte lika nybörjaraktig när det gäller fjällvandring längre och jag hoppas det blir fler vandringar.
 
Och om någon undrar exakt vad vi höll på med så ja, typ det här:
Dag 1: Ammarnäs - Aigert, 8km
Dag 2: Aigert - Serve, 19km
Dag 3: Serve - Tärnasjö, 14km
Dag 4: Tärnasjö - Syter, 14km
Dag 5: Syter - Viterskalet (via Sytertoppen), minst 20km.... ;-)
Dag 6: Viterskalet - Hemavan, 11km
 
 
 
Det finns handboll. Och så finns det magsårshandboll. Det är sånt svenska landslaget sysslar med. Sista halvminuten fick jag lämna tv-soffan, det gick bara inte att titta mer. Jag fick stå i köket och lyssna...
Herregud. Avgör lite tidigare nästa gång är ni snälla, inte när det är 4 sekunder kvar.
Det är lite märkligt med just handboll tycker jag. Att spela handboll är ju pisstråkigt, det kan ju ha något att göra med mitt fantastiska bollsinne men skit samma. Men att titta på handboll, det kan vara nåt av det roligaste som finns. Det är spännande (jo tjena), det händer nåt hela tiden, Staffan Olsson är snyggare än nånsin och helt omöjliga skott går in i mål. I looooove it.
Nu fick i alla fall danskarna så dom teg. Eller ja, det är ju ingen som fattar vad dom säger ändå.
Imorgon blir det semifinal mot Ungern. Himla oflyt bara att jag sitter på ett tåg då med mobiltäckning obefintlig. Min anonyma läsare får nog rapportera... ;-)  
 
Till sist. Tidernas bästa kommentar av SVT´s kommentator precis efter att matchen tagit slut.
 
"Vi har högre berg, vi har snyggare drottning, vi kan åka skidor och vi är bättre i handboll"
 
Så var det dags för sommarens andra flytt. Inte för att det var min flytt lika mycket den här gången men ändå, det var pappas flytt och då blir man lite indirekt inblandad vare sej man vill eller inte. Så jaha, vi packade ihop och städade lägenheten i stan och tog hela picket (?) och packet och flyttade till hus i Nättraby. Det där med lägenhet var nog inte pappas grej...
Nättraby ja, hej och välkommen tillbaka. Mycket kan man säg om den där hålan men jag trivs oförskämt bra där och känner mej väldigt hemma. Och så värst långt ifrån gamla huset hamnade vi inte heller för den delen.
 
Flyttlådor är kul. I lagom mängder. Nu är det inte så kul längre. Men det börjar ta sej, det ser iaf ut som om någon försöker bo i huset. Så jag har nu övergett tredje världskriget på Långö och flyttat till Nättraby för mina sista sommarlovsveckor inann det bär av till Skåneland och Lund igen. Tur jag kan det där med att bo i väskor och lådor över sommaren...
Nu är snart en vecka i huset avklarad och det blir nog bra till lilla pappsen. Och det är rätt bra för mej med, nu blir det cykel till och från jobbet så lite duktigt kan jag känna mej när någon annan träning inte hinns med denna veckan. Förutom att väckarklockan ringer lite för tidigt på morgonen så är det rätt najs att trampa dom drygt 12km till jobbet. Efter en dusch och andra frukost på jobbet är man pigg och vaken tills det är dags att stämpla in kl 8.
 
I helgen övergav jag flyttkaoset i huset lite och parkerade för första gången i år på stranden i några timmar. Fredrik var på besök och pensionärsparet hade ju några korsord att ta sej igenom. Det gick sådär men vad gör väl det när man har Singoalla-kexen med sej.
Om det är lite pensionärsvarning på korsorden så jämnade vi ut det ganska bra genom lördagens biobesök. Med Ida som sällskap blev det Madagaskar 3. Ja man får se sånna filmer på bio för dom klockrena kommentarerna avlöser varandra och med ett par 3D-glasögon på var kvällen komplett.
 
Tyvärr tog helgen slut, verkligen hatar när det händer, och sista veckan på jobbet tog sin början. Nu är snart den veckan också slut och då väntar nya äventyr...
 
 
 
Vi överlevde. Huset överlevde. Halmstad överlevde (tror jag).
Och nu är det bara 49 veckor kvar till nästa års spektakel. Jag längtar redan.
 
Det var alltså O-Ringen om någon undrar. Efter att ha packad Hjördis med lite för mycket packning, bland annat 10 flak öl tyckte vi var en vettig packning, så rullade Lena,  Emil och jag mot Halmstad. Stackars Emil, icke-orienteraren som skulle överleva en vecka på orienterarnas heliga vecka. Men han såg ut att må ganska bra han också efter 7 dagar i kaoset.
 
 
 
Att bo i hus har ju blivit lite av en tradition och traditioner ska man hålla på. I år blev inte letande av hus en jättejobbig process eftersom Stefans snälla syster vågade hyra ut sitt till familjen som i år bestod av 9,5 (Ja Ruth bodde bara där halva veckan) galningar. Efter lite snarkningar, förkylningar och annat skoj hade folk blivit både utkastade om omflyttade och alla fick hitta sej en liten hörna av varierad kvalitet att parkera på. Men om jag får säga det själv, vi hade det oförskämt bra i huset.
 
När en familj på 9,5 människor, varav 7 grabbar, ska äta så går det åt lite mat. Första kvällen spenderades på Maxi. En fullproppad kundvagn senare kom vi ut och lyckades till slut få in allt i bilen. Ganska nöjda över det åkte vi hemåt och kunde konstatera; Jaha, det var mat för två dagar...
 
Så till veckans huvudsyfte (nej inte Sjätte); orienteringen. Dom två första etapperna gick i Simlångsdalen och den spännande fajten i D21 Superfet kunde ta sin början. Lena inledde veckan starkt och tog en förkrossande seger över Ida och mej. Ida skulle ju i för sej kunna skylla på sin dumma rygg som bara ställer till med besvär. Vad ska jag skylla på?
Dag två lyckades jag slå Lena med hela 40 sekunder, Idas rygg fortsatte bråka.
 
  
Det mysiga använda duschvattnet går att använda till mycket, typ skotvätt. Jättebra idé tyckte alla
utom arrangörerna som nästa dag spärrade av lite.
 
Etapp 3 förföyttade vi oss ut till kusten och orientering bland sanddynorna väntade. Springa i sand är så fantasktiskt skönt, två steg framåt och ett tillbaka. Däremellan är det mest bara mjölksyra.
Jag lyckades knapa in ytterligare nån liten minut på Lena. Ida och hennes rygg hade tyvärr sprungit färdigt för veckan. Typiskt. Hoppas på ny tremanna-tjockisfajt nästa år.
 
     
 
Efter 3 dagar får man fira att man lever, och att man kommit mer än halvvägs. Det gjorde vi genom att parkera på en uteservering på Lilla Torg i Halmstad. Det blev en alldeles utomordentligt trevlig kväll som avslutades med fotoorientering och lek i lekparken. Nej vi är inte för gamla.
 
   
 
Efter 3 dagar i skogen fick orienteringskunskaperna vila lite. Av vissa anledningar har vilodagen bytt namn till aktivitetsdagen och det är nog tur det, jag vet inte när jag vilade på vilodagen sist...
I år packade vi in Lena, Emil, Linda och mej själv i Hjördis och intog snällt vår plats i bilkön. Ja det var nämligen några fler som tänkte att dom skulle åka till Tylösand. Typ alla tänkte det. Men efter en halv evighet i bilkö och en konstig gubbe på en bensinstation så kom vi fram till Tylösand. Eller ja. Emil gjorde som alla andra och satte kurs mot stranden. Vi andra 3 plockade fram gps och gick rakt ut i skogen.
12 cacher och en fantastisk picknick senare hittade även vi stranden. Vi tryckte ner oss på den halva kvadratmeter som fanns ledig och intog schtek-position. Till och med badkrukan Susanne vågade sej i havet för både ett och två dopp. Jag är lite imponerad över mej själv.
Aktivitetsdagen avslutades på Torget i Halmstad där hela gänget dök upp och vi åt glass och hejade på eliten som sprang sprint. Mycket bra dag.
 
    
 
Etapp 4 och 5 sprang (kröp?) vi på Nyårsåsen. Det var äckligt varmt, det var svettigt, det var kuperat men det var även faaantastiskt trevligt. Ruth och pappsen hade gjort entre på O-Ringen och Ö3 skulle få sej en omgång av dom. Även den interna fajten dom två emellan skulle fortsätta. Det blev oliiiiidligt spännande men pappa knep den segern med en marginal på 35 sekunder.
Själv fick jag se mej besegrad med 2 minuter på fjärde etappen av Lena. Kanske inte oliiidligt spännande inför jaktstarten sista dagen men lite kul att vi lyckats vara lite jämna iaf. Med ett försprång på 5 minuter och 24 sekunder skulle Lena ge sej ut sista dagen. Och den jäklen hade mage att dryga ut försprånget och efter 5 dagar i skogen fick jag se mej besegrad med totalt 7 minuter och 38 sekunder. Det kan jag leva med. =)
 
   
 
Så var det helt plötsligt bara en etapp kvar, den Sjätte. Enligt alla traditioner började kvällen med pizza där det i år blev krig om sista smulan. Nästa år är det nog lika bra att beställa en familjepizza. Var alltså. Därefter umgicks vi med Klas och Sivert en stund men efter att dom drunknat kom kortleken fram istället. Ja Klas och Sivert var alltså två myror...
Det blev ändå en ganska lugn förfest där den stora underhållningen var hästkapplöpning fast orienteringsvarianten. Det var sprint, det var ultralång, det var jaktstart och det hela avslutades med sjätte. Underbara regler och en helt klart engagerad publik gjorde det hela lite roligare än vad det förmodligen var. Jonathan glömde bada naken i grannens pool men det kommer ju fler O-Ringen.
Så skulle vi ju ta oss till själva festen, tack alla snälla chaufförer som såg till att hela gänget kom dit.
 
      
 
Vi började med lite toahäng och vi var alla på g. Ja på camping G alltås. Mötte upp lite annat trevlig folk och höll ett mycket viktigt möte mitt på vägen innan vi sa hej till vakterna och gick in och svängde loss resten av kvällen. En svagt gnagande känsla av att man kanske börjar bli lite för gammal för det där men samtidigt hur kul som helst. Tack alla för en jättetrevlig kväll.
Till slut blev vi för gamla, iaf Fredrik och jag och vi avslutade kvällen med en nattlig promenad genom stan (tjalalalala, stimpengar på den...).
 
Packa, städa, packa, städa och sova i bilen hela vägen hem. Det var lördagen det och veckan var slut. Hatar när det händer. Men det är snart dags igen, vi letar boende i Boden för fullt. Bara 49 veckor kvar då.
Tack för mej. Tack. Hej.
 
 
 
När jag var liten åkte jag till Göteborg jämt, och då jobbade jag på det...
 
Nej inte riktigt så. Men jag åkte till Göteborg i helgen, och jag jobbade på det. Eller jag tog semester på fredagen. Fredrik och Fredrik hade tagit lite längre semester och det kändes som om dom gladeligen påpekade det ett par gånger under helgen.
 
Hur som helst, kom fram till Götet torsdag kväll (självklart lite försenad) och där stod Petra och Roger och vinkade så glatt på stationen. Roger försvann hem till sej och Petra och jag for hem till Petras lägenhet för lite te och kvällsmys. Därefter bäddades bäddsoffan ut och därmed var också all överflödig golvyta i Petras studentlägenhet spårlöst försvunnen. Som sej bör i bäddsoffor fanns det såklart en obekväm kant men eftersom jag är alldeles lagom lång (det heter INTE för kort!!) kunde jag placera mej strategiskt i soffan och undvika kanten. Perfekt.
 
Fredag och in till stan för att möta upp Ellen. Det blev lunch på Nordstan, lite (ja faktiskt bara lite) shopping för pengar jag inte har, en promenad längs Avenyyyn och så åkte vi spårvagn. Det är väl sånt man ska göra när man leker turist i Göteborg har jag hört. =)
 
Hem till Petra igen för lite 1, 2, 3 Fanta och Rosé. Fast utan Fanta. Det gällde ju att börja ladda inför kvällen. Vad vi skulle göra på kvällen? Jo, det var dags för förmodligen något det bästa man kan göra en sommarkväll; Gå på Winnerbäck-konsert. Det gjorde inte så mycket att det regnade lite för jag hade Petra, Ruth och Ellen som sällskap, vi hade supersnygga regnponchos och vi drack och öl och cider under ett träd.
Jag ber om ursäkt men förbandet (artisten) Anna Järvinen var ingen hit. Hon sjöng men väl rätt bra men det var tråkigt. Och hon hade en vit badrock på sej. Kan man inte klä upp sej lite mer när man ska sjunga inför folk?
 
   
 
I vilket fall som helst. Allas vår Lasse gör ingen besviken, inte mej i alla fall. Nej han har inte släppt någon ny skiva och det var inga revolutionerande nyheter, men det var precis som en Lasse-konsert ska vara. Och jag står och bara myser i ett par timmar. Kan inte ritkigt låta bli att sakna Kom Änglar trots att den förmodligen är uttjatad till max.
 
Det blev en jättebra kväll på Trädgårdsföreningen och kvällen blev inte sämre efter konserten heller. 2 x Fredrik dök upp och hela gänget hamnade till slut på Vink där det blev ett par glas vin innan trötta gänget ranglade hem.
 
Lördag och mys på stan stod på planeringen. Lite strosande i Haga och sen lunch på ett jättemysigt ställe där i närheten (nej jag kan inte Göteborg alls...). Eftersom vissa hade lite svårt att bestämma vad dom skulle äta fick den söta damen på lunchstället helt enkelt bjuda på lite av varje, även det vi inte hade beställt. Det kallar jag service det!
 
 
Därefter började helgens stora projekt; lokalisera den förvirrade Stefan. Och helst innan kvällens Kent-konsert drog igång eftersom grabbarna grus och Kristin skulle dit. Stefan dök upp, i tid tror jag, och det gänget försvann iväg till Trädgårdsföreningen.
Hörrni, förresten, kan vi inte alla bara enas om att gå på samma konsert nästa år? Vad mycket enklare och framför allt trevligare det hade varit.
 
Istället för en konsert till hamnade Ruth, Ellen och jag hemma hos Sabina där det blev räkfrossa och vin. Mums fillibabba. Och jag har för första gången i mitt liv skalat en räka.. Ja jag är en bortskämd människa som bara har ätit färdigskalade innan men nu så, nu kan till och med jag skala en räka.
Lite senare mötte jag och Ellen upp Kent-fantasterna och vi hamande ännu en gång på det lilla men väldigt mysiga stället Vink. Undra om killen i baren hade fått sova lite mer nu?
 
 
 
En trött Susanne tog sen med sej 3 trötta killar hem till lägenheten. Det är inte riktigt så illa som det låter. Såg dock min chans att ge igen lite för det där tjejsnacket Stefan blev utsatt för i Lund när han och 3 tjejer hade läger på mitt golv. Nu tyckte jag det var min tur att ha lite killsnack. Men helt ärligt. Antingen så är killsnack jättetråkigt, eller så var killarna i fråga alldeles för trötta, eller så funkar det inte om en tjej är med. Vad vet jag? Men det var inte mycket vettigt som kom fram under det snacket. Det kanske det inte gjorde under tjejsnacket i Lund heller, men det får Stefan yttra sej om... =)
 
Stefan försvann spårlöst tidigt på morgonen och ett par timmar efter detta försvinnande lyckades jag banka lite liv i mina andra två kumpaner.
Efter att ha städat i ordning lägenheten (TACK så hemskt mycket för lånet Petra!!) och sprungit ikapp spåvagnen så var det dags för brunch i stan med Ellen. MEN vad tråkigt det vore om allt gick som det skulle. Fast nej, den här gången hade det faktiskt varit ganska roligt om det gick som det skulle. Och om någon inte hade snott Ellens plånbok. Idioter...
Men förutom den sjukt onödiga incidenten och på tok för lite sömn så hade jag världens bästa helg!! Tack och bock och hopaps vi ses snart igen allihopa.
 
 
 
 
 
 
 
 
Som dum orienterare finns det två riktiga höjdpunkter under sommaren, i alla fall i min värld. Den allra största är såklart O-Ringen men där är vi inte ritkigt än. Den andra heter Tjoget och utspelade sej för snart 2 veckor sedan i dom småländska skogarna utanför Emmaboda.
Enligt dom flesta traditioner så brukar det finnas två väderlägen att välja på under Tjoget-helgen. Strålande sol och stekhett så att folk kolappsar av värmeslag, eller skyfall. Det här året fick vi lite av varje. Äckligt varmt under lördagen när dom 7 första sträckorna skulle springas. Såg tack och lov inte någon som trillade ihop i år, och inga ambulanser heller men varmt och klibbigt var det. Man är ju så illa tvungen att dricka ett par liter vatten när det är så här, vilket jag också gjorde. Det i sin tur leder till X antal besök på dom berömda Tjoget-toaletterna. Jag skulle kunna skriva ett helt eget inlägg om Tjoget-toaletterna men jag väljer att låta bli.
 
Hur som helst. Tävlingen ja. 7 sträckor på lördagen. Ronneby OK gjorde en helt klart godkänd insats och sprang in på plats 17 efter 7 sträckor.
Det är lite svårt att förklara Tjoget för er som inte varit där, men det är som en enda lång mys-orienterings-helg. Nog för att det är en hyffsat seriös tävling men det är liksom inget blodigt allvar. Eller det kanske bara är jag som känner så...
 
Aja, när man inte själv springer sin faaantastiskt långa sträcka så myser man mest omkring. Dricker vatten. Pratar med folk man inte träffat sen Jesus var liten. Hejar och skriker på sina lagkamrater. Dricker lite mer vatten.
Efter 7 sträckor är det paus och under lördagkvällen myser man istället omkring på campingen. Ska helst försöka sätta upp sitt tält innan regnet kommer. Det hann vi. Dessvärre hann vi inte äta innan regnet och det blev istället romantisk middag för två (tre när nån kom och började äta upp min mat) i mitt nästan vattentäta tält.
Det enda jobbiga under Tjoget är man inser att man måste ställa väckarklockan på 03:15 för att hinna upp och springa sträcka 12 som jag i år blivit tilldelad.
 
Två puckon på Tjoget.
 
Jaha, jaktstart för sträcka 8 nångång vid 1 på natten och sen rullar det på tills sträcka 20 går i mål framåt morgonkvisten. För egen del så gick min sträcka 12 helt okej. Det var ju inte så himla svårt där på mina 2,7 km gul bana, men man måste ju springa så rysligt fort och det kan jag inte. Inte hela banan iaf så jag fick se mej omsprungen på upploppet och tappade en placering åt mitt lag. Shit happens.
Lagom till att jag sprang ut på min sträcka, vid 5-tiden på söndagsmorgonen, så kom regnet tillbaka. Och det regnade, och regnade, och regnade...
Det går ju bra så länge man springer, då är det lite skit samma. Men efteråt när man ska försöka hålla sina torra kläder just torra i en utedusch på en åker. Jo tjena ibland undrar man varför man håller på med det här.
Lyckades nog bli lite ren och torr innan jag parkerade i tältet för några timmar till.   
 
Tävligen tog slut. Grattis IKHP som vann. Grattis mitt lag som halverade förra årets startnummer och i år landade på placering 10. Bra kämpat alla!!
Jag packade ihop mitt dyblöta tält. Vissa packade ihop tält och sen upptäckte att det var grejer kvar i det, så kan man också göra men det är inte rätt.
Tack Tjoget, vi ses nästa år. Och Lena, jag tror du får springa för JOK nästa år också, du kom ju trots allt i mål innan maxtiden gick ut.
För det första. Sen när blev Boten Anna en allsång? Jo, ungefär igår. Det var lite komiskt men det var typ den låten under alla dom Allsång på Skansen som jag har sett där publiken verkligen kunde låten utantill. I vanliga fall brukar publiken mumla fram något när dom får en mikrofon upptryckt i anskiktet. Men inte Boten Anna, den kunde alla. Heja Basshunter.
För övrigt var det ett väldigt bra avsnitt av Allsång på Skansen igår och jag tror att anledningen till det heter Per Andersson. Han gör ingen besviken, inte heller igår.
 
Idag stog det Havs-OL på planeringen efter avslutad jobbdag. Mamma och jag for till Sternö och det blev en öppen bana för mej. Jag tror också att vi lämnar ämnet där och kan bara konstatera att jag har bommat min beskärda del för i år. Men förutom bommandet har jag haft en mycket trevlig kväll. Fint väder, fin terräng (ja faktiskt, inte terrängens fel att jag är dum i huvet) och fina vänner.
 
Och appropå orientering, till helgen är det dags för en av sommarens höjdpunkter. Det kallas Tjoget och det är världens myshelg, om det inte spöregnar....
I vilket fall som helst. I Ronneby OK och endast i Ronneby OK jobbar vi så här:
Just nu har du sträcka 5 i förstalaget men om det kommer in fler återbud får du springa i andralaget.
Jag förstår precis. Inte. Men jag lovar att springa den sträcka jag får och se glad ut.
 
Nu är det godnatt.
 
 
Ibland är det väldigt svårt att inte tycka om Karlskrona. Ibland trivs jag ganska bra här hemma.
 
 
I fredags tog mamma med sina små barn Susanne 24 år och Kajsa 21 år och gick på bio och såg Ice Age 4 - Jorden skakar loss.
Som vanligt gör Sid ingen besviken. Inte heller din fina muggen med Sid gjorde Kajsa och mej besvikna.
Nej, man blir aldrig för gammal för barnfilm. Inte barnfilm av så här hög kvalitet i alla fall. Och nej, ingen är snygg i 3D-glasögon.