Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

År 2013 började bra.

Ett något smått omaka och halvt galet gäng bestående av Ruth, Ellen, Moa, Albin, Jesper, Erik, Oscar, Stefan, Fredrik, Jennie och mej själv packade väskorna och drog till Frankrike. Chamonix närmare bestämt. Bussresor är alltid bussresor men med guiden Daniels quiz, korsord, filmer av blandad kvalitet och fikapauser så gick det att överleva 20 timmar.

 

Frukoststopp i Schweiz innan vi till slut rullade in i baguetternas förlovade land. Och baguetter ja, vet inte hur många meter det blev totalt under veckan. Men det var faktiskt lika gott sista dagen.

 

Veckan i Chamonix ja. Skidsemester vore synd att kalla det, träningsläger är nog ett bättre ord. Mitt högerben orkade inte riktigt så mycket som jag ville och när man till slut bara orkar svänga åt ett håll är det inte roligt längre. Men knät höll utan att protestera en enda gång och jag är jätteglad för det. Så det där med att jag inte orkade åka så mycket som jag ville och att jag var gnälllig som en tre-åring över detta tar vi i en annan gång. Veckan innehöll såklart väldigt mycket skoj också så vi tar det istället.

 

Vi kan ju börja med bara Alperna som dom är. Det räcker att åka dit och titta på utsikten för att må bra. Vyerna är fantastiska. Jag är ledsen kära Åre men här ligger du i lä.

Så kan vi fortsätta med skidåkningen. Ja det är kul att åka skidor, det tycker jag. Strålande solsken, randigt i backen och inga köer. Då är det förbaskat synd och klaga. Vädret ja. Det ska vi nog inte heller klaga på under veckan. Strålande solsken alla dagar utom en och när termometern visade 26 grader varmt undrade jag om det var faktiskt var skidresa jag var på. Najs!

Våra söta franska skidlärare, herregud. Fraser som "Face the slope" och "Dont try to turn" på fantastisk fransk-engelska kommer alltid att eka i våra huvuden.

Så har vi Jesper. Det liksom räcker så ibland. Hans historier varje kväll om vad han hittat på i backen under dagen kunde få hela gänget att skratta sönder sej. Det var trasiga stavar, krasch in i skyddsnät och hugg med stavar och mycket mer...

Eftermiddagsturen till toppen Aiguille du Midi. Det fanns knappt någon luft att andas och trappan där uppe på toppen var av den läskigare varianten. Men det var värt besväret. Ibland känner man sej rätt liten på denna jord och det är lite coolt. Kabinfärden ner sen var bara grädden på moset, eller? =P

Jag skulle kunna åka på en resa och bara gå på afterski, det är lite my kind of party. Man får gå dit hur svettig och äcklig som helst i kläder utan någon som helst passform. Man får skråla högt och tydligt (helst till Tommy Körbergs Stad i ljus) och dansa fulare än fult. Däremot får man inte dansa i fönstret iklädd magtröja vilket inte alla hade fattat. ;-)  På bästa afterski-stället Chambre Neuf gick även en älg på afterski. Han hade varit i Åre på semester, eller möjligtvis blivit kidnappad, och därför fick han en puss. Det bästa med afterski är ändå att man kan gå hem, äta middag, lösa två ord på ett korsord innan ögonen går i kors och man somnar som en gris klockan 9 på kvällen. Helt perfekt.

För att gå och lägga sej tidigt, jo tjena, det går inte att vara uppe länge på skidresor. Helt omöjligt. Tröttare än trött varje kväll. Tur vi hade mysigt där i vårat lilla rum Fredrik och jag. Knäckebröd, svettiga underställ och korsordstidningar i en härlig blandning.

 

Vad mer. Jo, tur det finns badhus med bubbelpool när inte benen, och en öroninflammation, vill åka mer skidor. Sjukt bra eftermiddag trots allt. För övrigt ett stort tack till kocken för bra mat, många meter baguette, alldeles för mycket efterrätter, vitlöksklyftor till öronen och ett strålande humör.

 

Och till sist ett tack till gänget. Ni är helt underbara och det är svårt att inte vara på bra humör när ni är med, trots alla dessa franska system.

Tack och hej leverpastej (det har dom inte en aning om vad det är i Frankrike...)

 

Bjuder på lite bilder utan någon som helst inbördes ordning.