Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Som vi hade längtat, taggat, packat om väskan 18 gånger (det kanske bara var jag?) och försökt komma på den ena smarta lösningen efter den andra. Allt för att få väskan att väga så lite som möjligt. Ellen och jag hade gett oss på att torka lite mat och jag är fortfarande helt förundrad över hur liten maten blev. En hel långpanna grönsaker blev typ en deciliter. Helt galet. Men det gick ändå över förväntan med tanke på att det var första gången jag försökte mej på det. Det enda som tog skada var pappas trägaffel som fick agera ugnsvädrare hela natten men lite spill får man väl räkna med.

 

Så blev det äntligen vecka 33 och hela gänget på 7 personer satte kurs mot Umeå. Eller ja, Ellen var redan där och tog emot oss med öppna armar. Dock fick hon ta emot oss 4 timmar försent och anledningen stavas SJ. Inga kommentarer på det.

 

Jaja, hela gänget var till slut på plats i Umeå och dom sista förbredelserna tog sin början. All mat för veckan skulle efter noggrann planering inhandlas och tack och lov att Ellen familj är en cyklande familj. Att gräva fram 7 cyklar i lägenheten var inga problem och vi kunde glatt trampa iväg till Maxi.

Vi hittade allt vi skulle, mycket pasta och konstiga saker i pulverformat blir det men jag är ändå impad över hur bra mat vi åt under veckan sen.

Hem och packa det sista och maten fördelades mycket broderligt så alla fick kånka på lika mycket. 12 kg väska totalt, jo det får nog gå.

 

  

 

Det här var lite av en nybörjarvandring skulle man kunna säg. Egentligen var det nog bara Ruth som hade varit ute på liknande strapatser tidigare. Vi andra visste inte riktigt vad vi hade gett oss in på. Eller iaf inte jag, det närmsta jag kommer en fjällvandring är en eftermiddagspromenad upp på Högfjället i Sälen. Ja precis, ni hör ju själva... Men jag var sjukt taggad. Och jag blev inte besviken.

 

Söndag morgon och vi satte kurs mot Ammarnäs. Hann med att se både Lyksele och Sibylla i Sorsele innan vi till slut landade i Ammarnäs och vandringen tog sin början.

 

 

 

Vi hade sen en helt underbar vecka. Vädret var nog lite för bra och vi kunde inte ha valt en bättre vecka. Solsken och varmt i stort sätt hela veckan. Fantastiska vyer som är helt omöjliga att försöka beskriva med ord och bilder, det måste upplevas. Ett och annat myggbett ja, men det får man nog räkna med.

Jättemysiga fjällstugor och trevliga stugvärdar längs vägen. Världen är bra liten ibland också, dag 2 kom vi efter 19 kilometers vandring fram till Servestugan där stugvärden Nils hälsade oss välkomna och pratade en stund om allt mellan himmel och jord. Efter en stund fäste han blicken på min ROK-överdragsjacka som jag hade på mej och utbrast: "Du får nästan bo här gratis i natt".

Jahaaa. Det visade sej att Nils Karlsson (Pyssling?) var gammal Rokare och vi hade helt plötsligt många bekanta namn att gå igenom. Han hade övergett Ronneby nångång på 70-talet och sprang nu för någon klubb i Umeå. Trevligt värre men jag fick tyvärr inte bo gratis ;-)

 

         

 

Vid två av stugorna, Aigert och Tärnasjö, fanns bastu. Det var guld värt efter en dag med kängor och ryggsäck. Vedeldad bastu och så ett dopp i närliggande iskalla sjö. Ibland är livet bra underbart. I bastustugorna fanns även den mycket fiffiga duschhinken, en hink som försetts med ett duschmunstycke. Man kunde värma vatten med hjälp av bastun, fylla hinken med det varma vattnet, hänga upp hinken i taket, vrida igång munstycket och tadaaam så hade man en dusch. Johanna var den enda som vågade prova denna eminenta uppfinning.

Och fanns det inte bastu och möjlighet till varmvatten så bestod den dagliga "duschen" av ett dopp (eller en väldigt fin raggardusch) i närliggande bäck. Hade man tur var det 12 grader i vattnet. Hade man otur var det lite under 12 grader i vattnet.

I Tärnasjö var det inte bara bastun som var lyx. Några fiskegubbar puttrade in med sin lilla båt framåt kvällen och med sej hade dom nyfångad röding som vi fick köpa för (förmodligen) skamligt lågt pris. Herregud så gott det smakade med smörstekt röding till kvällsmat.

 

     

 

Dag 5 lämnade vi Syterstugan bakom oss och halva gänget, Ellen, Magnus, Ross och jag, tänkte att vi skulle ta och knata upp för Sytertoppen. Varför inte när vi ändå var i närheten? =)  Efter mycket om och men och långa diskussioner hade vi en plan om hur vi skulle lägga upp dagen. Upp för toppen skulle vi alla samma håll, dvs följa leden. Sagt och gjort. Vi gav oss iväg ganska tidigt på morgonen för att slippa känna oss stressade, det här skulle nog ta en stund. Grejen med Sytertoppen är att du måste uppför 3 toppar innan du är framme. Tyvärr måste du även gå ner mellan dessa toppar...

Men vi höll humöret uppe och kämpade på. Och det var värt besväret att halvt bryta fötterna på alla stenar, vilken underbar utsikt och känsla att äntligen komma upp, 1768 möh.

 

 

 

Vi lagade mindre god lunch, skrev i toppgästboken och jag tog geocachen som fanns där på toppen innan vi glada och nöjda började färden nerför. Nu blev också vår 4-mannagrupp delad i 2. Magnus och Ross tog den kortare men brantare vägen ner, Ellen och jag tog den lite snällare men längre. Vi hoppades att vi skulle ses senare på kvällen i Viterskalsstugan. En trevlig familj från Varberg vi träffat kvällen innan lovade även att efterlysa oss om vi mot all förmodan inte skulle dyka upp i stugan. Med det i åtanke började Ellen och jag vår vandring som för första och enda gången under veckan gick utanför leden. Tur vi hade karta och kompass. Och en glaciär att följa.

Till en början undrade vi vad i hela världen vi gett oss in på. Okej att vi skulle gå utanför leden men det här var inte ens gångbart. Vi fastnade bland stora klippblock och veckans enda regnskur dök upp. Halt och livsfarligt skulle vi vilja sammanfatta denna del av vår eftermiddag. Sen blev det bättre, tack och lov, och vi hade en trevlig tur innan vi kom på leden igen den sista biten mot Viterskalsstugan. Där var resten av gänget redan på plats och fördelen med det var att middagen redan var lagad. Mums! Familjen från Varberg var även glada att dom slapp efterlysa oss.

Sista kvällen i en fjällstuga. Vi gjorde det vanliga. Drack Varma Koppen, spelade kort och mådde oförskämt bra. Enda skillnaden var väl att vi inte hade någon kamin att ställa tandkrämen på, snacka om förvirring...7

 

 

 

Trots ganska trötta ben och lite värk här och där gick sista etappen ner mot Hemavan bra. Där hade vi några timmar att slå ihjäl innan bussen skulle ta oss tillbaka till Umeå. Vi passade på att undersöka Icas utbud både en och två och tre gånger och dessutom bli fotograferade av en fotograf som jobbade för nån tidning där uppe. Han tyckte det såg så trevligt ut när vi satt och hade picknick utanför Statoil... Tur man kände sej så snygg och fräsch efter att inte ha duschat på ett vecka, och gått i samma kläder i en vecka. Luktade säkert hallon om det sällskapet.

 

    

 

Bussresan tillbaka till Umeå var spännande. Vi skulle kunna kalla den 6 timmar fotsvett. För det var nog så alla andra på bussen upplevde den. Vårt lilla gäng parkerade längst bak och ja, vi ville ta av oss kängorna. Doften som sen uppstod och dröjde sej kvar hela vägen till Umeå var helt oslagbar. Framför allt när ac i bussen inte fungerade. Vi bjuder på den.

 

I Umeå fanns en dusch. Och en pizzeria.Tack.

Och tack för en helt fantastisk vecka allihopa. Jag känner mej inte lika nybörjaraktig när det gäller fjällvandring längre och jag hoppas det blir fler vandringar.