Livet är en häst!
3kommentarer
Se där. Jag råkar ha 3 sekunder över i min helvetiska planering. Men är man en nolla så är man. En liten kort sammanfattning av vad som hänt kommer här:
Jag flyttade till Lund. Bor nu här med mina sambosar Fredrik, Stefan och han i garderoben. Lägenheten ligger så långt norrut i Lund man kan komma. Jo faktiskt för norr om vårat hus är det åker, åker och åker... Och åt andra håller ligger stan. Vid bra väder går det även att se Öresundsbron från mitt fönster. Vet egentligen inte om det är så bra eftersom jag gång på gång (mest vinter efter vinter) hävdar att jag inte är dansk...
Skolan har börjat och jag tillhör nu klass L11, som tillhör världens bästa sektion; V-sektionen. I skolan är det full fart med matte och juridik just nu och det hade ju varit bra om man hann plugga lite efter skolan men nej just det. Det var det här med nollning.
Även här är det full fart. I fyra veckor... Som om man inte är trött nog efter en? Fast nej, nu ska jag inte vara sån, det är grymt kul. Det har varit övernattning mitt i skogen med klassen, sittningar, kårkamper, partaj i V-cafe, temafester, sportkväll, märkesmålning och gud vet vad...
Och så kanske det bästa, phaddergruppernas phaddergrupp; Livet är en häst!
Härliga nollor och härliga phaddrar, vad mer kan man begära. Varje phaddergrupp fick ett uppdrag och på oss föll lotten (eller nej, det var nog ganska klart...) cheerleading. Tur vi är så kolosalt akrobatiska och har en taktkänsla utöver det vanliga...
Men vi kämpade och kämpade. Svetten lackade och pompomsen föll i bitar. Så var det äntligen dags för cheerleading-tävlingen igår. I maskinparken samlades alla för att inviga helgens Nollympiad. Men det blir som vi alla vet sällan som man tänkt sej.
Det blev vår tur, vi gick upp på scenen (mitt på gräsmattan?) och vår snygga dans började. Tyvärr hann den knappt börja för min del. Tog ett steg, kände hur benet försvann under mej och där låg jag i en hög. Framför all publik ska tilläggas. Aja, upp och hoppa tänkte jag och kör vidare. Men det gick inte. Kunde inte resa mej och när jag såg mitt knä förstod jag varför. Det pekade inte längre framåt utan ut åt sidan. Aj skulle man kunna säg...
Snälla phaddrar och Phös tog hand om mej innan das ambulans rullade in. Minns inte så mycket mer sen än att jag blev inburen i ambulansen, skrek lite för fjolligt när jag fick nålar både i arm och hand och sen försvann omvärlden.
Vaknade upp lagom groggy på akuten och upptäckte att knät tack och lov låg där det skulle igen. Spenderade sen halva natten på akuten, tur jag har världens bästa klasskompisar Ruth och Didrik som höll mej själlskap. Det hela antog även en väldigt spännande Scrubs-stämning när dom körde rally med mej i korridoren.
Efter besök på röntgen och samtal med läkare hit och dit fick jag åka hem, med kryckor och smärtstillande som sällskap. Nu stöplar jag runt här och känner mej allmänt handikappad. Tur jag har världens bästa sambosar som tar han mej, ni är guld värda.
Tvingade ner mamma och pappa på ett besök idag. Det bästa är att även mamma hoppar på kryckor efter en fotoperation. Så där kom familjen invalid gående... Var ju tvungen att göra ett besök i Lundagård och se spektaklet som jag gärna varit en del av. Skippar temafesten ikväll och tar lite fler röda piller istället...
För övrigt så var sköterskorna på röntgen helt underbara.
Dom började med frågorna; Namn, Personnummer och Sektion.
Dom två första kan jag förstå, den sista däresmot... Det fick en förklaring. Dom förde statistik över vilken sektion som är där flest gånger. E-sektion ledde.
Sen sjöng dom en snapsvisa för mej.
Jag äter inte klockor Men jag dricker gärna ur!
Till sist vill jag bara påpekade att ska man trilla ihop och lämna skolområdet i ambulans med publik så ska man göra det med stil. Det innebär guldkjol, knästrumpor och sönderrivna plastpåsar i håret.
Tack för mej.
Uti en pyramid där hittar ni oss mest
Livet livet livet är en häst
Vår phaddergrupp är den som är överlägset bäst
Livet är en häst
Ja vi är bäst från Libyen till Hong Kong
Ja vi är bäst och Livet är en häst
Vi lär oss ingenting men vi kan vifta pompom
För livet är en häst!
Jag flyttade till Lund. Bor nu här med mina sambosar Fredrik, Stefan och han i garderoben. Lägenheten ligger så långt norrut i Lund man kan komma. Jo faktiskt för norr om vårat hus är det åker, åker och åker... Och åt andra håller ligger stan. Vid bra väder går det även att se Öresundsbron från mitt fönster. Vet egentligen inte om det är så bra eftersom jag gång på gång (mest vinter efter vinter) hävdar att jag inte är dansk...
Skolan har börjat och jag tillhör nu klass L11, som tillhör världens bästa sektion; V-sektionen. I skolan är det full fart med matte och juridik just nu och det hade ju varit bra om man hann plugga lite efter skolan men nej just det. Det var det här med nollning.
Även här är det full fart. I fyra veckor... Som om man inte är trött nog efter en? Fast nej, nu ska jag inte vara sån, det är grymt kul. Det har varit övernattning mitt i skogen med klassen, sittningar, kårkamper, partaj i V-cafe, temafester, sportkväll, märkesmålning och gud vet vad...
Och så kanske det bästa, phaddergruppernas phaddergrupp; Livet är en häst!
Härliga nollor och härliga phaddrar, vad mer kan man begära. Varje phaddergrupp fick ett uppdrag och på oss föll lotten (eller nej, det var nog ganska klart...) cheerleading. Tur vi är så kolosalt akrobatiska och har en taktkänsla utöver det vanliga...
Men vi kämpade och kämpade. Svetten lackade och pompomsen föll i bitar. Så var det äntligen dags för cheerleading-tävlingen igår. I maskinparken samlades alla för att inviga helgens Nollympiad. Men det blir som vi alla vet sällan som man tänkt sej.
Det blev vår tur, vi gick upp på scenen (mitt på gräsmattan?) och vår snygga dans började. Tyvärr hann den knappt börja för min del. Tog ett steg, kände hur benet försvann under mej och där låg jag i en hög. Framför all publik ska tilläggas. Aja, upp och hoppa tänkte jag och kör vidare. Men det gick inte. Kunde inte resa mej och när jag såg mitt knä förstod jag varför. Det pekade inte längre framåt utan ut åt sidan. Aj skulle man kunna säg...
Snälla phaddrar och Phös tog hand om mej innan das ambulans rullade in. Minns inte så mycket mer sen än att jag blev inburen i ambulansen, skrek lite för fjolligt när jag fick nålar både i arm och hand och sen försvann omvärlden.
Vaknade upp lagom groggy på akuten och upptäckte att knät tack och lov låg där det skulle igen. Spenderade sen halva natten på akuten, tur jag har världens bästa klasskompisar Ruth och Didrik som höll mej själlskap. Det hela antog även en väldigt spännande Scrubs-stämning när dom körde rally med mej i korridoren.
Efter besök på röntgen och samtal med läkare hit och dit fick jag åka hem, med kryckor och smärtstillande som sällskap. Nu stöplar jag runt här och känner mej allmänt handikappad. Tur jag har världens bästa sambosar som tar han mej, ni är guld värda.
Tvingade ner mamma och pappa på ett besök idag. Det bästa är att även mamma hoppar på kryckor efter en fotoperation. Så där kom familjen invalid gående... Var ju tvungen att göra ett besök i Lundagård och se spektaklet som jag gärna varit en del av. Skippar temafesten ikväll och tar lite fler röda piller istället...
För övrigt så var sköterskorna på röntgen helt underbara.
Dom började med frågorna; Namn, Personnummer och Sektion.
Dom två första kan jag förstå, den sista däresmot... Det fick en förklaring. Dom förde statistik över vilken sektion som är där flest gånger. E-sektion ledde.
Sen sjöng dom en snapsvisa för mej.
Jag äter inte klockor Men jag dricker gärna ur!
Till sist vill jag bara påpekade att ska man trilla ihop och lämna skolområdet i ambulans med publik så ska man göra det med stil. Det innebär guldkjol, knästrumpor och sönderrivna plastpåsar i håret.
Tack för mej.
Uti en pyramid där hittar ni oss mest
Livet livet livet är en häst
Vår phaddergrupp är den som är överlägset bäst
Livet är en häst
Ja vi är bäst från Libyen till Hong Kong
Ja vi är bäst och Livet är en häst
Vi lär oss ingenting men vi kan vifta pompom
För livet är en häst!
