Siljan runt med min Lindasp
0kommentarer
Den där tjejklassikern. Nu är det bara del 4 kvar.
Del 3 utspelade sej i Dalarna för ca en månad sen. Närmare bestämt i Västerdalälven i Vansbro.
Men det hela började med att jag åkte tåg till Rättvik. Och det gick ju bra ända tills jag skulle åka sista sträckan mellan Borlänge och Rättvik. Skulle enligt biljetten sitta på plats 17 och gick snällt ombord och började leta. 14, 15, 16, 18, 19... eeh vänta lite. Vad hände med 17? Nej just det, den fanns inte. Hatar när det händer. Inte för att det var överfullt på tåget så ingen panik men ändå, hur kan man glömma ett nummer när man ska numrera stolarna?
Aja, fram till Rättvik kom jag och där väntade hon. Damen som jag saknat som bara den, ungefär sen den 4 maj. Puckot Lindasp, Vargens trogna vän i vintras.
Det blev tjejsnack för att uppdatera våra liv, glass på stranden vid Siljan innan vi, och alla Lindas härliga kompisar, landade i nåns gigantiska lägenhet med varsin pizza i knät. Som en perfekt uppladdning inför morgondagen så svängde vi loss till kalasbra musik på Bowlingens dansgolv innan vi somnade som två små grisar.
Så blev det lördag. Dags att ta ut Popel på en liten utflykt. Vi packade det mesta tror jag, dagens planer var så att säga lite oklara. Men en sak var bestämt, vi skulle till Vansbro. För en av oss skulle plumsa i älven och simma Vansbro Tjejsim på 1km. Och denna en av oss var inte Linda.
Vi hittade Vansbro och en parkering utan större problem. I bagaget och strax utanför blev det lite picknick innan det var dags för studen jag försökt undvika in i det längsta. Studen då våtdräkten skulle på. Vill börja med att tacka Sara som lånade ut våtdräkten till mej. Inte för att jag var så snabb men jag såg grymt snabb ut. Om nu en kassler i kropsstrumpa kan se snabb ut.
För det var ungefär så jag kände mej när jag och Linda tillsammans under många gapskratt lyckats få på mej åbäket. Kan meddela att jag inte frös i alla fall.
Som vanligt var mina klassiker-kompanjoner Hanna och Therese på plats. Dom fick vara med i startgrupp Lila madan jag fick vara med i startgrupp grön. Färgen kunde man hitta på den utomordentligt snygga badmössan som skulle sitta på under hela loppet.
Fick även träffa liftwaffe-Adam som jag inte sett sen Åre. Ett par människor till så hade världens bästa gäng varit samlat.
Jaha, dags för start.
Det var aaaaningens trångt i början. Vet inte hur många "ursäkta" och "oj förlåt att jag sparkade dej i magen" som hördes under dom första 100 meterna.
Men sen splittrades det upp ganska bra och man kunde plaska på i sitt eget tempo. Mitt eget tempo var inget att skryta med men vad gör väl det. Mitt enda mål var att ta mej i mål utan att sjunka. Och det gick, sakta men säkert. Medaljen som hängdes runt halsen efter målgången satt fint!
Efter loppet fanns dusch, modell orientering. Ni vet pressening-väggar på en plan, tankbil och en gemenskap utan dess like. Helt normalt i min värld och jag tyckte det var kanon att det fanns dusch. När jag står där och byter om så stövlar två damer in. Tvärstannar vid ingången och bara glor tills en av dom säger:
Nej fy, det här är ju värre än ett koncentrationsläger. Vi går.
Hahaha. Jädra fjollor.
Linda och jag sa hejdå till Vansbro och fortsatte vår färd runt Siljan. Dalarna är så himla fint och jag satt mest och beundrade skogen. Det hela blir ännu fascinerande när det slår mej att jag aldrig sett allt det här utan snö. En helt ny upplevelse. När jag inte lekte dum turist så var det bildisco på hög nivå. Och ingen har ju bättre musik än vi två. Däremot börjar vi bli lite trötta på den där Eric, att han inte ger sej. Vi vill inte ligga med honom. Punkt slut.
Det blev stopp i Mora för lite glass på donken och dejt med Lindas kompis Johanna. Sista stoppet för dagen blev en tjuvtitt på Dalhalla. Nån har fått för sej att bygga ett stort staket runt hela stället så tyvärr såg vi inte allt för mycket.
Vi avslutade dagen och helgen med att titta på Åre-bilder och bara minnas tillbaka till världens bästa vinter.
Linda och hennes goa vänner vinkade av mej vid tåget innan min långa färd hemåt började. Det är lite för långt mellan Dalarna och Blekinge. Annars hade jag hälsat på oftare.
Lycka till med alla er dunkar och flottar.
Och Hanna och Therese, vi syns på Lidingöloppet. =)
Over and out.
Del 3 utspelade sej i Dalarna för ca en månad sen. Närmare bestämt i Västerdalälven i Vansbro.
Men det hela började med att jag åkte tåg till Rättvik. Och det gick ju bra ända tills jag skulle åka sista sträckan mellan Borlänge och Rättvik. Skulle enligt biljetten sitta på plats 17 och gick snällt ombord och började leta. 14, 15, 16, 18, 19... eeh vänta lite. Vad hände med 17? Nej just det, den fanns inte. Hatar när det händer. Inte för att det var överfullt på tåget så ingen panik men ändå, hur kan man glömma ett nummer när man ska numrera stolarna?
Aja, fram till Rättvik kom jag och där väntade hon. Damen som jag saknat som bara den, ungefär sen den 4 maj. Puckot Lindasp, Vargens trogna vän i vintras.
Det blev tjejsnack för att uppdatera våra liv, glass på stranden vid Siljan innan vi, och alla Lindas härliga kompisar, landade i nåns gigantiska lägenhet med varsin pizza i knät. Som en perfekt uppladdning inför morgondagen så svängde vi loss till kalasbra musik på Bowlingens dansgolv innan vi somnade som två små grisar.
Så blev det lördag. Dags att ta ut Popel på en liten utflykt. Vi packade det mesta tror jag, dagens planer var så att säga lite oklara. Men en sak var bestämt, vi skulle till Vansbro. För en av oss skulle plumsa i älven och simma Vansbro Tjejsim på 1km. Och denna en av oss var inte Linda.
Vi hittade Vansbro och en parkering utan större problem. I bagaget och strax utanför blev det lite picknick innan det var dags för studen jag försökt undvika in i det längsta. Studen då våtdräkten skulle på. Vill börja med att tacka Sara som lånade ut våtdräkten till mej. Inte för att jag var så snabb men jag såg grymt snabb ut. Om nu en kassler i kropsstrumpa kan se snabb ut.
För det var ungefär så jag kände mej när jag och Linda tillsammans under många gapskratt lyckats få på mej åbäket. Kan meddela att jag inte frös i alla fall.
Som vanligt var mina klassiker-kompanjoner Hanna och Therese på plats. Dom fick vara med i startgrupp Lila madan jag fick vara med i startgrupp grön. Färgen kunde man hitta på den utomordentligt snygga badmössan som skulle sitta på under hela loppet.
Fick även träffa liftwaffe-Adam som jag inte sett sen Åre. Ett par människor till så hade världens bästa gäng varit samlat.
Jaha, dags för start.
Det var aaaaningens trångt i början. Vet inte hur många "ursäkta" och "oj förlåt att jag sparkade dej i magen" som hördes under dom första 100 meterna.
Men sen splittrades det upp ganska bra och man kunde plaska på i sitt eget tempo. Mitt eget tempo var inget att skryta med men vad gör väl det. Mitt enda mål var att ta mej i mål utan att sjunka. Och det gick, sakta men säkert. Medaljen som hängdes runt halsen efter målgången satt fint!
Efter loppet fanns dusch, modell orientering. Ni vet pressening-väggar på en plan, tankbil och en gemenskap utan dess like. Helt normalt i min värld och jag tyckte det var kanon att det fanns dusch. När jag står där och byter om så stövlar två damer in. Tvärstannar vid ingången och bara glor tills en av dom säger:
Nej fy, det här är ju värre än ett koncentrationsläger. Vi går.
Hahaha. Jädra fjollor.
Linda och jag sa hejdå till Vansbro och fortsatte vår färd runt Siljan. Dalarna är så himla fint och jag satt mest och beundrade skogen. Det hela blir ännu fascinerande när det slår mej att jag aldrig sett allt det här utan snö. En helt ny upplevelse. När jag inte lekte dum turist så var det bildisco på hög nivå. Och ingen har ju bättre musik än vi två. Däremot börjar vi bli lite trötta på den där Eric, att han inte ger sej. Vi vill inte ligga med honom. Punkt slut.
Det blev stopp i Mora för lite glass på donken och dejt med Lindas kompis Johanna. Sista stoppet för dagen blev en tjuvtitt på Dalhalla. Nån har fått för sej att bygga ett stort staket runt hela stället så tyvärr såg vi inte allt för mycket.
Vi avslutade dagen och helgen med att titta på Åre-bilder och bara minnas tillbaka till världens bästa vinter.
Linda och hennes goa vänner vinkade av mej vid tåget innan min långa färd hemåt började. Det är lite för långt mellan Dalarna och Blekinge. Annars hade jag hälsat på oftare.
Lycka till med alla er dunkar och flottar.
Och Hanna och Therese, vi syns på Lidingöloppet. =)
Over and out.
Kommentera