Tyngden på dalskidan älskling...
1kommentarer
Så har familjen hittat hem igen efter en vecka i Björnrike/Vemdalen. Alla ben är hela så det måste ju betyda att det var en bra vecka. =) Ja, en bra vecka var det. Långa och fina backar, nästan 1,5 meter snö, ca -10C och bra väder nästan alla dagar. Vad mer kan man begära?
Det här med längdåkning är inte riktigt min grej för er som undar. Tänkte ändå att jag skulle ge mej på det en dag, mest för träningens skull. Så jag gick och hyrde mej ett par skidor och som alla andra (3?) gånger blev jag helt förskräckt över hur långa dom var. Jaja, det var inte så mycket att be för. Jag frågade lite försiktigt hur man tar sej till spåren på bästa sätt. "Ja du tar liften upp här bakom hyran..." LIFT?!?! Är du helt galen? Jag kan ju inte ens åka framåt på plan mark utan att slå ihjäl mej. Ja man kunde ju gå dit också men det var en ganska lång promenad och bara uppförsbacke. Det blev ett enkelt val: promenad!
Efter en uppfriskande promenad kom jag uppvärmd fram till spåren och gav mej ut. Nu är det så här. Jag kan inte svänga. Jag kan inte bromsa. Jag springer snabbare än jag åker längdskidor och det säger ju inte lite med tanke på mitt löptempo. Jag kan inte åka i spåren om spåren svänger för av någon anledning så svänger inte mina skidor och det hela brukar sluta med att jag ligger i skogen nånstans. Så varje gång spåret svängde fick jag gå ur det. Såg säkert jättevackert ut.
Och så har vi scenen som hade passat in i Sällskapsresan. Jag kommer åkande i spåret som för tillfället går rakt fram (tur för mej lixom). Slingan jag är ute på, 2km, gör helt plöstligt en 90 graders sväng åt vänster medan spåret jag åker i fortsätter rakt fram. Jaha, hur stannar man i ett spår när man har lite fart? Nej just det, det går inte. Så jag får snällt och lydigt fortsätta åka tills mina skidor har stannat. Då får jag vända och åka tillbaka till min avtagsväg. Heja mej.
Himla roligt hade jag denna förmiddag iaf. Tack och lov (tyvärr enligt mamma) fanns det inga övervakningskameror längs spåret.
Resten av veckan höll jag mej i backarna med lagom långa skidor som faktiskt sitter fast på fötterna. Då trivs jag mycket bättre. =)
Det här med längdåkning är inte riktigt min grej för er som undar. Tänkte ändå att jag skulle ge mej på det en dag, mest för träningens skull. Så jag gick och hyrde mej ett par skidor och som alla andra (3?) gånger blev jag helt förskräckt över hur långa dom var. Jaja, det var inte så mycket att be för. Jag frågade lite försiktigt hur man tar sej till spåren på bästa sätt. "Ja du tar liften upp här bakom hyran..." LIFT?!?! Är du helt galen? Jag kan ju inte ens åka framåt på plan mark utan att slå ihjäl mej. Ja man kunde ju gå dit också men det var en ganska lång promenad och bara uppförsbacke. Det blev ett enkelt val: promenad!
Efter en uppfriskande promenad kom jag uppvärmd fram till spåren och gav mej ut. Nu är det så här. Jag kan inte svänga. Jag kan inte bromsa. Jag springer snabbare än jag åker längdskidor och det säger ju inte lite med tanke på mitt löptempo. Jag kan inte åka i spåren om spåren svänger för av någon anledning så svänger inte mina skidor och det hela brukar sluta med att jag ligger i skogen nånstans. Så varje gång spåret svängde fick jag gå ur det. Såg säkert jättevackert ut.
Och så har vi scenen som hade passat in i Sällskapsresan. Jag kommer åkande i spåret som för tillfället går rakt fram (tur för mej lixom). Slingan jag är ute på, 2km, gör helt plöstligt en 90 graders sväng åt vänster medan spåret jag åker i fortsätter rakt fram. Jaha, hur stannar man i ett spår när man har lite fart? Nej just det, det går inte. Så jag får snällt och lydigt fortsätta åka tills mina skidor har stannat. Då får jag vända och åka tillbaka till min avtagsväg. Heja mej.
Himla roligt hade jag denna förmiddag iaf. Tack och lov (tyvärr enligt mamma) fanns det inga övervakningskameror längs spåret.
Resten av veckan höll jag mej i backarna med lagom långa skidor som faktiskt sitter fast på fötterna. Då trivs jag mycket bättre. =)
Här skulle jag göra Anja Pärssons berömda "sälen" nedför pulkabacken. Det gick väl sådär. Det hela slutade med tvärstopp, magplask, duns och gapskratt.
1 kommentarer
mika
31 Mar 2009 22:34
INGEN, absolut INGEN, gör det som du!
Kommentera