Hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp...

Har precis kollat på friidrotts-VM och höjdfinalen. Vilken härlig underhållning det blev. Först hoppade alla lite si så där. Sen framåt slutet på finalen, då jädrar började dom hoppa. Mycket spännande och kul. Tyvärr blev det ingen medalj för Linus Thörnblad men han verkade tack och lov inte för ledsen över det. Och ledsen var det ingen över huvudtaget som verkade. Alla sken som solar oavsett om det var guld eller brons dom hade klarat. Det gick inte att göra annat än att le lika stort som dom. Ett litet extra grattis till polacken som tog bronset. Han såg helt galet glad ut hela finalen och när det stog klart att det blev brons kunde han knappt sitta still av glädje. Så ska det vara!

Appropå det här med höjdhopp. Jag och mamma började fundera. I höjdhopp så hoppar man ju högre och högre ju längre tävligen pågår. Med andra ord blir man tröttare och tröttare men ska ändå hoppa högre hela tiden. Det är ju helt ologiskt. Så vi tänkte att tvärtom hade varit bättre. Man börjar helt enkelt på 2,40 och sänker sen ribban hela tiden och så håller man på tills ingen orkar hoppa längre. Dom här funderingarna slutade med att vi såg framför oss hur ett gäng vuxna män, helt utmattade och utpumpade, står och hoppar små futtiga jämfota hopp.
Det kanske inte låter så himla skoj men lagom övertrötta som vi var så kunde vi inte prata med varandra på 10 minuter för vi skrattade så vi grät.

Godnatt mina vänner!